”Vad är det du tror?”
”Vad är det du säger?”
”Som en fågel som flyger hemåt.”
”Sådan är du.”
”Nu behöver du veta.”
”Vad du vill … kommer … i eld.”
”När slutet redan har varit.”
”Geten skall offras.”
”Ett dyrt offer.”
Vad är det du säger?
”Det blir inte som du tror.”
Jag tror många saker. Säg vad du menar. Jag ber. Jag förstår inte.
”Du känner dig ensam men är det icke.”
Du menar Viktor?
”Du kallar honom vad du vill.”
Ja, jag vill träffa honom men han är jag.
”Ja. Du offrade honom. Minns du mig då? Jag frågar. Svara!
Ja, jag minns.
” Du löste inte gåtan då. Nu har du gjort det. Vad är det du löst?
Labyrinten. Alla är ett. Vi är alla ett.
”Säg något om tid!”
Tiden är en ljungeld. Man kallar det ”maskhål” men så är det icke.
”Så är det.”
Vad berättar det?
”Att tiden är en ljungeld. Likt ett dragspel.”
Alltså, som ett maskhål?
”Ja. Det är det som är frågan. Finns det det som tillhör dimensionerna men som inte är dimensioner? Rörelse genom transformation. Är det identitet vi pratar om?”
Från vilket håll kan man se frågan?
”Är du och jag ett?”
Ja. Alltså är det inte identitet vi pratar om?
”Tack. Vi får fortsätta en annan gång.”
Tack. Jag ber för en sådan fortsättning.
”Sälj allt. Lämna alla. Kom. Låt oss gå i kloster.”
