Author: Johan Gamper

Extended abstract

In an ongoing research project we work with the ordered set E = {“observations”, “explanations”, “knowledge”, “theories”, “sciences”}. Any inductive reasoning relies upon observations and explanations. In our research we use the following template for understanding what inductive reasoning is:

Inductive reasoning is made by experiencing subjects. The “atoms” of inductive reasoning are observations and the observations are about some mental contents. This is to say that the mental content has two fundamental layers. The second layer is the observation whereas the first layer is about non-mental contents. So, when we move with observations of observations, we are on the second layer. The first layer concerns consciousness about our five senses in addition to bodily sensations. Ontogenetically, therefore, the first observation must be about non-mental contents.

This understanding of inductive reasoning may not be that non-traditional. However, we also see observations as explanations. This allows us to equal observations and explanations so that we can build higher level theories and explanations. The ontogenetically very first observation, however, is unconventional since it (also) is an explanation. So, there are now two gaps. The first one is the ordinary gap between neurological activity and the conscious contents. The other gap is between a conscious contents and the awareness of it.

The template poses two problems for the possibility of machines’ inductive learning given that inductive reasoning and learning both are founded upon observations.

We can exemplify the template by considering two adjoined cases. First we have the biological organism. Think of a cow’s newborn calf that can walk. Now think of a student studying in a different culture and that learns the social codes by experience. We can now join the cases into a human infant.

Think of an infant turning for the first time without knowing how to turn. Now think of the same infant later in its development doing the same move but now after an intention to turn. In the first case the infant evidently has learned to turn but without learning it via observations. In the second case the infant has observed its movements and has tried to repeat them (or at least to turn). In the second case, therefore, the infant has used inductive learning.

Conclusions. The first issue concerning machine learning is if machines experience anything. If we look at a robot vacuum cleaner there is no doubt that it can adapt to the environment. If that is learning machines can learn. Here we can see the first issue as a matter of convention. The other issue, however, cannot be solved in this way. If inductive learning takes observations and observations are about mental contents, then “agents” without mental contents cannot observe and therefore neither learn inductively.

Keywords

Observations as explanations

Observations are about mental contents

Machine learning

Dagens psykiatri befinner sig i ett etiskt sönderfall

Jag är sextio år och det kan tyckas att sextiotalisten varnar för ungdomens förfall men jag ska tala för min sak utifrån ett fallexempel och några artiklar.

Jag började arbeta som psykolog på Brandbergens vårdcentral i Haninge söder om Stockholm 2003. Det första decenniet arbetade jag ensam så det blev en vana att ta emot så många studenter som möjligt. Nu är vi många psykologer och traditionen lever vidare.

Det senaste decenniet har jag själv varit patient. Jag har hjärncancer och har gjort fyra operationer. Efter de två första kom jag tillbaka genom arbetsrehabilitering. Jag hade fördjupat mig i mindfulness och kunde arbeta upp kapacitet med detta. Den fjärde operationen gjorde jag under pågående heltidssjukskrivning efter den tredje operationen. Den långsamtväxande cancerformen hade övergått till att bli snabbväxande.

Jag tog mig dock tillbaka och har jobbat i ett år. Dock utan att få patienter för mindfulness. Parallellt har kollegorna planerat för en stresskola. I juni fick jag reda på att jag skulle kalla alla som visat intresse för stresskolan till mindfulnessgrupp efter semestern. Jag skulle också ta hälften av alla nybesök vuxna.

Jag blev naturligtvis paff men den krassa förklaringen är att subjektet (i det här fallet mitt subjekt) inte är med som parameter.

Jag kraschade tungt direkt efter semestern. Svårigheterna med att involvera subjektet inom vården är dock större än vad detta fallexempel kan visa.

”Att veta är att mäta”, är det som gäller. Om man inte kan mäta subjektet finns det inte. Filosofin har brottats med detta sedan de gamla grekerna. Nu tar man för givet att allt är mätbart. För att klara den spärren har jag behövt bryta ny filosofisk mark (2017). För att begreppsliga relationen mellan det biologiska objektet och det upplevande subjektet behövde jag sedan definiera en icke-kemisk biologisk energi (2021). Slutligen, för att få in det upplevande subjektet som en klinisk parameter, behövde jag skapa en ny psykologi, makropsykologi (2024).

Nu finns det en väg att följa för att återinföra det upplevande subjektet.

För att kunna arbeta etisk i förhållande till det upplevande subjektet behöver det erkännas. Nu är det möjligt.

Det etiska sönderfallet inom psykiatrin är en följd av tidsandan. Det upplevande subjektet erkänns inte eftersom det inte går att mäta. Det etiska förhållningssättet till det upplevande subjektet har därför imploderat. Lösningen till detta omänskliga förhållande är att följa min väg. Kunskap är kanske makt men just nu är det framförallt ansvar. Vi kan förhålla oss etiskt till det upplevande subjektet. Följ bara min väg.

Referenser

Gamper, J. (2017). On a Loophole in Causal Closure. Philosophia 45, 631–636https://doi.org/10.1007/s11406-016-9791-y

Gamper, J. (2021). Biological Energy and the Experiencing Subject. Axiomathes 31, 497–506. https://doi.org/10.1007/s10516-020-09494-8

Gamper, J. (2024). Marco psychology.

https://www.qeios.com/read/QTI0VB

Gamper, J. On a Loophole in Causal Closure.Philosophia 45, 631–636 (2017). https://doi.org/10.1007/s11406-016-9791-y

Abstract

Standard definitions of causal closure focus on where the causes in question are. In this paper, the focus is changed to where they are not. Causal closure is linked to the principle that no cause of another universe causes an event in a particular universe. This view permits the one universe to be affected by the other via an interface. An interface between universes can be seen as a domain that violates the suggested account of causal closure, suggesting a view in which universes are causally closed whereas interfaces are not. On this basis, universes are not affected by other universes directly but rather indirectly.

Gamper, J. Biological Energy and the Experiencing Subject. Axiomathes31, 497–506 (2021). https://doi.org/10.1007/s10516-020-09494-8

Abstract

As physical things have mathematical properties we in this paper let mental things have biological properties. The work is based on recent metaphysical findings that shows that there could be interfaces between separate ontological domains. According to this view there could be mathematical objects, physical objects, and also mental objects. The aim of this study is to establish a view of the biological object that allows it to possibly generate the experiencing subject. Based on the notion that energy per se is related to the ability of a system to do some work, biological energy is defined as a biological object’s ability to recover from the load it is exposed to. Introducing the concept of the experiencing subject, the experiencing subject would be the agent experiencing the biological object’s need of recovery from the load it is exposed to. Once established, the experiencing subject may develop non-biological needs. On this basis experiencing subjects have biological properties without being biological in exactly the same manner as physical things have mathematical properties without being mathematical (would that be the case).

Johan Gamper. (2023). Formal Theology. Qeios. doi:10.32388/EMANIB.

Abstract

This dialogue turns into a discussion between three people. The interlocutors are Socrates, Jeito and finally also Plato. The dimensions of Time, Space and Person are occasionally transgressed. The conclusion is that information seems to be unidirectional concerning life and death.

Jeito. I have been waiting a long time to meet you. Finally. How are you?

Socrates. I don’t know. Should I?

Jeito. Sorry. You hear me. Do you see me?

Socrates. I don’t think so. Who are you?

Jeito. Sorry. I’m Jeito. You’re Socrates.

Socrates. Yes. But could you please answer my question?

Jeito. I’m searching for wisdom. I have been learning about myself for over thirty years.

Socrates. That’s good. What have you learned?

Jeito. That it’s worse than I thought. And better.

Socrates. I like that. How can you be alive? Don’t they kill you for wisdom where you come from?

Jeito. …

Socrates. Okay. What more?

Jeito. Now it’s your turn. Please.

Socrates. I love my wife. She’s dead now. You cannot satisfy the gods. What more? You can discuss after death. Obviously. Friendship is important. You can see further than you think. What more? Knowledge starts with knowing yourself. Plato didn’t believe me. I don’t know. Can you continue?

Jeito. We’re all one.

Socrates. You learned that from inspection?

Jeito. No. I was told that.

Socrates. Thought so. What else?

Jeito. No man is an island.

Socrates. Come on now!

Jeito. I project my own shit on others.

Socrates. That’s better. More?

Jeito. I’m angry as hell.

Socrates. More?

Jeito. What do you care?

Socrates. Fair point. But tell me.

Jeito. I’m here talking to you. That’s a miracle!

Socrates. Really? It’s just how things are. You see it yourself. Through yourself. By looking at yourself. The question is what we learn from it. The learning is the miracle. Have you learned anything?

Jeito. That we are allowed to learn?

That’s a fact. What do you learn from it?

Jeito. We are free?

Socrates. That is also a fact. What do you learn from it?

Jeito. I get a bit scared.

Socrates. That’s a fact. What do you learn from it?

Jeito. That freedom is scary. You have said that, haven’t you?

Socrates. I can’t remember everything I’ve said. What are you doing here?

Jeito. I don’t remember.

Socrates. I think you just now used your freedom. Was it scary?

Jeito. No. Can I ask you something else?

Socrates. By all means. Welcome to ask whatever you want.

Jeito. Okay. Thanks. Do you think you can find all knowledge inside yourself?

Socrates. Why not?

Jeito. Can I find all knowledge inside myself?

Socrates. That’s the same question.

Jeito. All men can find all knowledge inside themselves?

Socrates. All humans can do it. Given reasonable circumstances. Do you disagree?

Jeito. No. I think I understand your point. Is there a certain age we are talking about?

Socrates. You make me laugh. I’m actually angry. Really nice feeling. Please, ask something.

Jeito. Are we in God now?

Socrates. Who?

Jeito. Are we in God now?

Socrates. Which one?

Jeito. There are more than one God?

Socrates. Are there any?

Jeito. Where are we, do you think?

Socrates. How do you define any God?

Jeito. Fair question. Can you help me?

Socrates. We’re all alone. Won’t you say?

Jeito. So. We all have the same God or there is no God?

Socrates. Is there a God?

Jeito. Can we ask someone else?

Socrates. We could try. I don’t know how, though.

Jeito. Hello! Is there anybody out there? Hello! Is there anybody in here?

Plato. You threw away all my books!

Jeito. I did. I needed to.

Socrates. Hey there, my old friend. How are you?

Plato. Am I invited? To what? By whom? What is this? How do I know that that man had thrown away my books? I’m fine, thanks? How are you?

Socrates. It’s all a blur. We where trying to clear these things out when you answered our prayers. We need help. I’ll try to find a suitable question. …. What do you experience, Plato?

Plato. Friendship.

Socrates. Jeito?

Jeito. Anxiety.

Socrates. Okay. I experience a feeling of responsibility. So. What do we learn from this? …. What do we know considering this? Anything?

Jeito. We are somewhere. We have contact.

Socrates. What is contact?

Plato. Our words matters. They are meaningful. We affect one another.

Socrates. What do we learn from that?

Plato. We are not the same. We’re individuals.

Jeito. We’re subjects?

Plato. Yes. We’re different but connected.

Socrates. So. We have learned that our experiences tell us that we are separate and connected. And that we are somewhere. And the specific experiences are feelings of anxiety, friendship and responsibility?

Jeito. Yes.

Plato. Yes. So. Where are we? And why? How did we come here?

Socrates. Is it okay that I take the lead here? I’m still feeling responsible.

Plato. Please.

Jeito. Yes. That’s fine with me.

Socrates. Plato. Do you see anything?

Plato. Can’t say I do. I have images. But I cannot say I see anything. Hard to explain.

Socrates. Yes. Let’s carry on. …. What does it matter where, why, how? Anyone?

Plato. Yes. Would it change anything? Probably not. It is how it is. What is this language, by the way?

Jeito. It’s some kind of language but we don’t talk it. We communicate in some way but not as in “talking” talking. Do we even have mouths? Or ears? Or hands? For me the language is English. What about you, Socrates?

Socrates. It’s a blur. But the actual language. Is it even me talking. I don’t know. How is it for you, Plato?

Plato. I suddenly remember things. The clothing people had. Smells. Fresh air coming in from the sea. Grapes. Walks. My hand gesturing. I do communicate these things now. But how, I don’t know. I don’t think I like these questions. But I like you two. We’re almost a crowd. Aren’t we?

Socrates. If we go. Where do we go? If I go. Where do I go? Can I go? Anywhere? It doesn’t feel like it. How free am I? How free are we? It’s like exploring a cave that you cannot escape?

Plato. Responsibility? Someone? Where is the “panic button”? I’d like that sea breeze.

Jeito. ….

Plato. ….

Socrates. …. I’m not so sure now. Give me a minute. …. Everyone is gone?

Plato. Excuse me?

Socrates. Okay. That was funny. On me. …. We are here. Some others may be somewhere else. …. I’m thinking of gods. Are we back where it all started? Will it start all over again? … I seem to have difficulties finding the right question or the right questions.

Jeito. Okay. Could we try shifting focus? A difference between you two and me is that I haven’t, to my knowledge, died yet. Perhaps this is the chance to tell the people something about the afterlife?

Plato. Nice try! Haven’t we concluded that we don’t know shit? What’s to tell? That you met two dead guys that couldn’t tell you nothing.

Socrates. Give me a moment! Okay? …. Perhaps you are not dead but what guarantees that you will be able to go back? Your life isn’t here? Am I right?

Jeito. Busted! Kidding. I hear my cat doing her thing behind me. I’m alive. But then again I don’t know about the afterlife. It’s up to you guys.

Socrates. Do I remember anything about it? How could I? Sorry. When you’re dead you are dead. I don’t know about this state.

Plato. Agree. But Jeito, surely you are almost dead? Otherwise, how could we have this nice talk?

Socrates. Isn’t it either or? Jeito cannot be both. And we cannot go back?

Plato. I would say that he is dead. He’s exactly like us. Or?

Socrates. Who could tell?

Jeito. Let’s spin this around. I’ll go back to the cat and check whether I still can have connection with you two. Are you with me?

Socrates. Whatever.

Plato. I know you are after me. Don’t try to trick me! I’ll haunt you.

Jeito. See you soon.

…

Socrates. What have you learned?

Plato. Thank you.

Jeito. I think, that we are all the same but different.

Abstract

Samuel seeks out Kurt at a pub and initiates a discussion. Soon Kurt becomes engaged. What is it that is incomplete?

Johan Gamper. (2023). Samuel — a dialogue about incompleteness. Qeios. doi:10.32388/GJCSL5.2.

Johan Gamper. (2024). On a Loophole in Quantum Gravity. Qeios. doi:10.32388/RM0TK5.4.

Abstract

I show that general relativity and quantum mechanics, broadly construed, are consistent in relation to the singularities inside of black holes, if the singularities inside of black holes are interfaces.

1. Introduction

Say that if the singularities inside of black holes have no extension in space-time they cannot be accounted for by quantum mechanics if quantum mechanics only is meaningful for events at least of the Planck length. Also, say that this would imply that general relativity is inconsistent with quantum mechanics. I will show that this inconsistency is dependent upon a premise that can be questioned.

2. Loophole causal closure

Loophole causal closure (Gamper, 2017) predicts that the physical universe is preceded by an earlier one (that can be mathematical). This is made possible by a redefinition of the principle of causal closure. The redefinition makes interfaces between universes consistent with the principle of causal closure, which is why it is ontologically meaningful to consider the possibility of a multiverse.

3. Loophole Quantum Gravity

The premise referred to in the Introduction is that the singularity inside  of a black hole is situated in the physical universe. If there is only one universe and that universe is physical, of course, the singularity inside of a black hole is in the physical universe. If we consider, however, that there might be more than one universe and that loophole causal closure is true, we admit that there can be interfaces. According to this view, black hole singularities can be viewed as interfaces.

This scenario can be unpacked as follows. Let us define the black hole predicament as the situation where the singularity inside of the black hole is mathematical in its nature. Then we cannot explain how it has the non-mathematical, physical property of having mass. At the same time, it has mass, which is why it cannot be purely mathematical.

One solution is to view the black hole singularity as an interface between the physical universe and the mathematical universe. According to this view, the black hole singularity has a dual existence, it is both physical and mathematical.

4. Comment

I have written about this possibility elsewhere. See, for instance, (2023).

References

• Gamper, J. (2017). On a Loophole in Causal Closure. Philosophia 45: 631-636.
• Gamper, J. (2023). Mileva — a Dialogue About General Relativity as Regional. Qeios. doi:10.32388/6I9WNV.

This is my rejected master thesis in philosophy from Stockholm university. Interested parties may claim it as compensation for degrees.

Johan Gamper. (2024). Causal Principles in Material Constitution: A Philosophical Inquiry into the Composition of Objects. Qeios. doi:10.32388/H2B7NA.2.

Abstract

This manuscript delves into the philosophical debate surrounding the Special Composition Question (SCQ), focusing on the causal relationships between objects and their constituent parts. By distinguishing between Weak and Strong Causal Composition, the article explores how causal mechanisms underpin the composition of objects. Theories from notable philosophers, including van Inwagen and Leibniz, are evaluated. This study seeks to bridge the gap between common sense perspectives and principled ontological theories by introducing the concepts of Weak and Strong Causal Composition. The analysis reveals how a causal approach can offer insightful resolutions to longstanding debates in mereology and ontology, emphasizing the role of causality in understanding the essence of material composition. The proposed causal perspective encourages further philosophical inquiry into the foundational principles governing the composition of objects.

Det finns en historia. Om en man som var född av en kvinna. Han hade en kort tid att leva. Hur berättar man om honom för människorna? Hur har man berättat? Vem är han? Han kom nerför berget. Han kom för att berätta. Man plågade honom tills han blev tyst. Sedan fortsatte han att berätta. Ni har hört det.

Nu säger man att det inte går. Han kan inte ha kommit nerför berget. Han kan inte ha berättat.

Han kom nerför berget. Han berättade för människorna.

Nu berättar han igen för oss.

“Följ mig. Var inte rädd. Det du behöver finns. Tag mig vid handen. Bara lyssna till min röst. Mellan världarna finns det en hinna. Det finns något som finns mellan världarna. Så enkelt är det.” ”Men, finns det världar?”, frågar den klentrogne. Jag svarar honom. ”Ja. Det finns världar.” ”Hur kan man veta det?”, frågar den klentrogne. Jag svarar: ”Du frågar från en. Du frågar. Du finns. Så är det. Du kanske är ensam i din värld men om du frågar finns du i din värld. Därför vet du att det finns en värld.” ”Ja, men jag sa ”världar”. Finns det världar?”, frågar den klentrogne. Jag svarar. ”Du har bråttom. Vänta på att solen går upp.” ”Hur vet jag att solen går upp?”, frågar den klentrogne. Jag svarar. ”Det vet du inte. Men du kan vänta. Vänta.” ”En annan värld”, säger den klentrogne. ”Ge mig en annan värld. Så att jag vet att det finns mer än en värld. Du sa att det fanns världar. Då säger du att det inte bara finns en värld. Ge mig den andra.”

Jag svarar.

Ser du här vad som finns mellan min tumme och mitt pekfinger?

Den klentrogne.

Där finns ingenting. Du har ingenting. Du kan inte visa mig.

Jag svarar.

Jag gjorde det.

Den klentrogne.

Det gjorde du inte.

Jag svarar.

Se. Solen går upp. Det finns ingenting mellan min tumme och mitt pekfinger. Ingenting är också en värld. Där finns ingenting. Det är en värld. Den tomma världen. Ingen annan värld är som den. I den värld varifrån du frågar finns åtminstone du. Den världen är inte tom. Vad vill du göra med dina åror?

Den klentrogne.

Finns det fler världar?

Jag svarar.

Du har bara ett par åror. Vill du använda det nu?

Den klentrogne.

Ska jag vänta? Solen är ju redan uppe.

Jag svarar.

Använd dina ögon. Vad ser du?

Den klentrogne.

Är jag skyddad från din värld av ingenting? Finns det en hinna som hindrar mig från att falla ner i ingenting? Jag är rädd. Du har skrämt mig. Hinnan är tunn. Jag kommer att dö. Intet äter mig. Det är fasansfullt.

Jag svarar.

Du håller i dina åror men du använder dem inte. Vad heter du? Säg mig ditt namn. Du skyddar dig från mig med dina åror. Hur ska jag då hjälpa dig?

Den klentrogne.

Hjälp mig. Intet sväljer mig. Det är ditt fel. Lämna mig.

Jag svarar.

Är du intet?

Den klentrogne.

Vad yrar du om? Ser du mig inte?

Jag svarar.

Jag ser dig. Du har ett namn och det är inte intet.

Den klentrogne.

Hjälp mig.

Jag svarar.

Du har ett namn och det är inte intet. Vad ser du? Använd dina ögon.

Den klentrogne.

Att du plågar mig.

Jag svarar.

Jag är intet. Jag är inte intet. Jag är hinnan som hjälper dig. Med mig är du skyddad från intet.

Den klentrogne.

Du gör mig vansinnig.

Jag svarar.

Jag ror åt dig. Se här. En hinna är inte det ena eller det andra. Den är båda. Vila i mig och vänta. Solen har gått upp. Det finns en värld som är tom. Det finns en enda värld som är tom. Där är inte du. Det finns en hinna mellan tomheten och en annan värld. Denna andra värld är inte din värld. Därför finns det många världar. Därför finns det många världar mellan dig och tomheten.

Den klentrogne.

Säg en. Säg en. Säg en. Säg en.

Jag svarar.

Ja.

Den klentrogne.

Vad menar du?

Jag svarar.

Nu ror du. Hur känns det?

Den klentrogne.

Jag förstår ingenting.

Jag svarar.

Jag vet. Och nu vet du.

Den klentrogne.

Tack.

Jag svarar.

Låt oss se. Nu när solen är uppe.

Den klentrogne. Kommer den att gå ner?

Jag svarar.

Låt oss se. Nu när solen är uppe.

Den klentrogne.

Det finns en värld som inte är tom och som inte heller jag tillhör. Alltså finns det fler än två världar.

Jag svarar.

Berätta om den här tredje världen.

Den klentrogne.

Två dadlar och två fikon är fyra frukter.

Jag svarar.

Så är det.

Den klentrogne.

Jag blir rädd.

Jag svarar.

Jag blir också rädd.

Den klentrogne.

Du också?

Jag svarar.

Ja.

Den klentrogne.

För att du är människa?

Jag svarar.

Hur känns det?

Den klentrogne.

Det känns tryggt att ro. Det känns tryggt att ro med dig.

Jag svarar.

När du ror är jag med dig.

Den klentrogne.

En hinna är båda. Du är intet men också inte intet. Men du är inte en värld.

Jag svarar.

Jag är inte en värld. Jag är allt. Jag är intet. Jag är med dig.

Den klentrogne.

Jag vet vem jag är. Det tåras i mina ögon.

Jag svarar.

Nu vet jag vem du är. Jag vet ditt namn.

Den klentrogne.

För att jag vet det?

Jag svarar.

Jag är med dig i ditt tvivel. Tomas. Jag älskar dig.

Tomas.

Vi är framme nu. Det är inte ens kväll. Vad vill du göra?

Jag svarar.

Jag vill nog berätta.

Tomas.

Du vill berätta om dig.

Jag svarar.

Vi kan vänta. Solen har inte ens gått ner.

Tomas.

Vi kan vänta men jag tror de väntar på oss. Det är fest. Du är tillbaka.

Jag svarar.

Så mycket har sagts. Folk blir rädda.

Tomas.

De får svara för sig. Dagen har kommit. Det är en glädjens dag. Nu kan jag ro.

Jag svarar.

Vi behöver träffas snart. Jag behöver berätta. Jag berättar för er. Ni berättar för kyrkan och kyrkan berättar för folket. Så får det nog bli även denna gång. Jag har ingenting planerat. Det bara händer. Hela tiden. Sedan är det över. Jag vet inte ens vad som kommer att hända nu. Vad händer?

Tomas.

Du är rädd. Du är människa.

Jag svarar.

Jag är människosonen. Var är mina föräldrar? Jag älskar dem. Får jag säga det till dem? Tänk om de inte vet det?

Tomas.

Det är skrivet så för barnens skull. Det är föräldrarnas ansvar att veta att de är älskade. Barnen slits itu när de inte får hjälp att ha kontakt med sin kärlek.

Jag svarar.

Jag tvivlade en gång. Jag höll på att förlora mig själv.

Tomas.

Du är människa. Nu kommer de. Kom.

Johannes.

Följ med mig. Den här vägen.

Jag svarar.

Nu är vi äntligen samlade igen. Alla. Alla får plats. Jag har något att berätta. Jag kommer att bli hämtad senare men till saken. Av alla världar är vi här. Kära vänner. Det som är försvunnet kan komma åter. Inte som låt oss säga individ men som ”art”. Jag pratar nu om mig själv. Jag är inte som ni fastän människa jag är. Ni må återuppstå som individer en dag och vi ses ju faktiskt här och nu som individer. Mitt ursprung är annorlunda. Den hinna som skiljer oss från intet är jag. Men den är också inte jag. Det här är glädjens tid men också icke. Vi ska skiljas igen. Och återses. Dagen har också kommit men också icke. Allt är. Allt är jag och också icke. Det är svårt och också icke. Låt mig berätta.

Vi är alla ett.

Är jag människosonen? Är jag icke människosonen? Jag vet icke att jag vet. Människorna måste avgöra själva. I sina hjärtan. Ett kärt avgörande. Av kärlek till mig. Jag vet ju det icke. Det är så mycket. Jag har sett allt. Jag är allt. Hjälp mig. Jag ber. Låt mig berätta.

Tomas vet. Det är det första miraklet idag. Gläds. Det finns en hinna som är jag som skiljer intet från allt. Det finns också fikon och andra frukter. Vi älskar dem alla. Är jag ett fikon? Nej. Jag är inte ett fikon. Ändå är jag allt. Allt är alla världar. Och också icke. Låt mig berätta.

Vår skapare skiljde Intet från Allt. Han ensam skiljer dem åt. Och jag är han. Så står det skrivet. Världarna som finns skiljer sig åt i mig. Varje hinna som skiljer två världar åt finns i mig men jag är inte varje värld. Ändå är jag alla världar. Låt mig berätta.

Det finns en berättelse om en värld som människorna trodde var allt. Den var allt de såg så de trodde den var allt. Jag vill lära dem att vänta. Denna värld som de trodde var allt var sprungen ur en hinna. Så är det. Tiden gick och innan den första kvinnan var född kom det sig att denna värld födde en hinna. LYSSNA.

Denna värld kommen ur en hinna födde en hinna. Jag säger det. Låt mig berätta.

När den första kvinnan var född såg människorna hinnan som var kommen ur världen kommen ur en hinna men deras ögon var slutna. Mina vänner. Öppna era ögon. Ni är människorna. Jag älskar er. Låt mig berätta.

Det är svårt för er. Det är svårt för mig. Mycket kommer man säga om mig. Vägled dem. Berätta vad jag sagt. Öppna era ögon.

Mikael.

Vi törstar. Fukta våra strupar.

Jag svarar.

Vad törsta ni efter? Låt mig hjälpa er.

Mikael.

Vet du då icke allt?

Jag svarar.

Ni vet allt. Du vet allt Mikael. Öppna dina ögon. Vad törstar du efter?

Mikael.

Jag trodde det var kunskap. Att jag ville veta. Jag törstar efter kärlek.

Jag svarar.

Är du inte älskad Mikael?

Mikael.

Jag är älskad. Tack.

En girig hade smugit sig in bland de samlade.

Den girige.

Jag vill ha mer.

Jag svarar.

Vad vill du ha? Berätta. Jag vill hjälpa dig.

Den girige.

Jag vet icke. Jag vet. Jag vet att jag vill ha mer.

Jag svarar.

Du lycklige. Du har det du vill ha. Du har mer.

Den girige.

Jag vill känna mig full.

Jag svarar.

Du lycklige. Du är full.

Den girige.

Jag vill känna mig hel.

Jag svarar.

Vad saknas dig? Jag vill hjälpa dig. Hur har du det?

Den girige.

Jag vill inte ha mer. Jag vill vara mig själv.

Jag svarar.

Du var dig själv. Vad hände? Hur kan jag hjälpa dig? Berätta. Vad hände?

Den girige.

Jag hoppades. Men det var efteråt. Jag vet inte vad som hände innan.

Jag svarar.

Öppna dina ögon.

Den girige.

Jag är ingen annan.

Jag svarar.

Jag gläds. Jag hör årornas dans.

Den girige.

Berätta. Hur kan jag hjälpa folket?

Jag svarar.

Ja.

En rik hade smugit sig in bland de samlade.

Den rike.

Vad glad jag blir. Jag kan hjälpa dig. Jag har medel.

Jag svarar.

Ro.

Den rike.

Tack.

Sara.

Vad är min uppgift?

Jag svarar.

Sara. Att vara älskad.

Sara.

Jag ska även hjälpa kvinnor och män med detta.

Jag svarar.

Jag klarar det icke. Allt lidande. (Faller bort från sig själv för ett ögonblick. Hör plötsligt frånvaron av ljudet av årornas arbete i vattnet. Mina ögonlock vilar. Mina ögon är slutna. Jag öppnar mina ögon.)

Mina vänner. Jag vill berätta. Jag klarar det. Jag vill liksom den girige vara hel. Jag är hel. Men jag stängde mina ögon för lidandet. Jag stängde mina ögon för mig själv. Jag höll på att förlora mig själv. Jag trodde inte jag klarade det. Jag trodde inte jag var mig själv. Jag är mig själv. Jag och den girige är ett och detsamma. Vi är oss själva. Vi möter svårigheter. Jag vill berätta.

Alla barn som lider är hinnan som skiljer oss från Intet. Att stänga ögonen för dem är alltid en möjlighet. Arbetet att ta sig tillbaka från Intet är också en möjlighet. Den heter försoning. Jag vill berätta.

Ingen kan följa med mig dit där jag ska gå. Jag ensam bär världens lidande. Glädjens budskap är att du kan öppna dina ögon. Rut. Se på mig. Öppna dina ögon.

Rut (gråter av glädje.)

Jag kan inte följa med dig dit där du ska gå. Jag är redan där.

Jag svarar.

Tack.

(Folk har börjat strömma till.)

Jag säger.

Hör upp!

Jag ber.

Låt mig berätta.

Där borta. Där vi inte finns.

Där finns jag.

Också där jag inte finns finns jag. Så är det. Så är det skrivet. Och också inte. Låt mig berätta.

Barnens lidande faller genom molnen. Från generation till generation. Låt mig berätta.

Min kropp finns inte. Den är genomstungen av alla pilar som plågat barn. Ingen del av min kropp är missad. Från alla håll och överallt är den genomstungen av dessa pilar. Övre matematik faller som ett raster över mig och lämnar ingenting kvar. Ändå är jag allt. Låt mig berätta.

Överallt och hela tiden. Och sedan är det slut. Låt mig berätta.

Sigrid.

Kan du inte bara vara tyst?! Du är en vanlig människa. Som jag. Kom ned till oss och deltag i gemenskapen.

(Folkmassan mullrar.)

Jag säger.

Jag ber.

Sigrid har öppnat sina ögon. Lyssna till henne.

Peter.

Vem är du egentligen? Säg oss ditt namn!

Jag svarar.

Jag är du, Peter, och jag är även du, Sigrid. Vi är alla ett. Min namn finns i ditt hjärta, Peter. Min namn finns i ditt hjärta, Sigrid. Låt mig berätta.

Sigrid.

Peter. Om du kastar den första stenen så kastar jag den andra. Så kan vi få tyst på honom.

Matthias.

Jag kastar den tredje!

Peter.

Kan vi inte låta honom svara?

Sigrid.

(Har redan en sten i handen och kastar den mot mig och träffar mitt huvud.)

Matthias.

(Kramar häftigt sin sten i handen.)

Jag säger.

Matthias!

Matthias.

Jag undrar också vad du heter. Leker du med oss? Säg oss ditt namn!

Jag svarar.

Jag älskar dig Matthias. Jag kommer alltid att älska dig.

Sigrid.

Matthias, ge mig din sten. (Matthias räcker över sin sten till Sigrid och Sigrid kastar den och träffar mig återigen i huvudet.)

Jag säger.

Jag älskar dig Sigrid. Jag kommer alltid att älska dig.

Peter.

Men säg då för vår skapares skull vad du heter! Du blöder. Vad är det med dig?

(Jag reser mig upp och ser en vänligt vinkade hand i folkmassan.)

Jag svarar.

Kan du inte se vem jag är, Peter? Se in i ditt hjärta eller ge Sigrid din sten. Det är vad du väljer nu som avgör ditt öde. Inte mitt. Det här handlar inte om mig. Peter. Det här handlar om dig. Vad ser du i ditt hjärta? Öppna dina ögon och se in i ditt hjärta.

Peter.

Jag kan inte.

Jag svarar.

Jag vet. Jag är med dig.

(Folkmassan skingras.)

Peter.

Jag vet vem du är. Jag vet ditt namn.

Jag svarar.

Tack.

(Jag börjar gå och möter Karl på vägen)

Jag säger.

Men Se då!

Karl darrade.

Vad är här att se?

Jag svarar.

Är du blind? Jag kan göra dig blind. Är det det du vill? Se eller sluta se. Det är ditt val.

Karl.

Jag ser. Tack. Världen är avtäckt. Jag vill blunda. Det är för mycket.

Jag svarar.

Vad kan du då göra?

Karl.

Jag kan gå före dig.

Jag svarar.

Slit av dem bindlarna.

Karl.

Ja.

Jag säger.

Hjälp mig.

Karl.

Ja.

Jag säger.

Tack.

Mineos.

Jag är din åsna. Sätt dig på min rygg. Jag tar dig sakta framåt. Karl tvingar dem att se.

Karl.

Ja.

Jag säger.

Låt oss gå.

De kommer fram till kanten av en klippa.

Jag säger.

Gå över kanten.

Karl tar ett steg bakåt. Mineos sätter en hand i taget över kanten och följer med med knäna och faller. Jag hänger i luften. Guds hand är under mig och för mig tillbaka.

Karl.

Ingen såg det.

Jag svarar.

Du såg det. Du är välsignad. Du har sett Herrens verk. Så är det. Gå och berätta. Jag kommer efter.

Karl.

De slår ihjäl oss.

Jag säger.

Gå.

Karl.

Tack.

Jag svarar.

Det är svårt för mig. Det är lätt för dig. Berätta bara. Jag är glad. Herren kommer att skydda dig. Fröjda dig. Gå nu. Mineos väntar på oss. Han får vänta. Hjälp mig. Du måste berätta för folket. Jag vilar mig här. Jag kommer sedan.