Det finns en historia. Om en man som var född av en kvinna. Han hade en kort tid att leva. Hur berättar man om honom för människorna? Hur har man berättat? Vem är han? Han kom nerför berget. Han kom för att berätta. Man plågade honom tills han blev tyst. Sedan fortsatte han att berätta. Ni har hört det.
Nu säger man att det inte går. Han kan inte ha kommit nerför berget. Han kan inte ha berättat.
Han kom nerför berget. Han berättade för människorna.
Nu berättar han igen för oss.
“Följ mig. Var inte rädd. Det du behöver finns. Tag mig vid handen. Bara lyssna till min röst. Mellan världarna finns det en hinna. Det finns något som finns mellan världarna. Så enkelt är det.” ”Men, finns det världar?”, frågar den klentrogne. Jag svarar honom. ”Ja. Det finns världar.” ”Hur kan man veta det?”, frågar den klentrogne. Jag svarar: ”Du frågar från en. Du frågar. Du finns. Så är det. Du kanske är ensam i din värld men om du frågar finns du i din värld. Därför vet du att det finns en värld.” ”Ja, men jag sa ”världar”. Finns det världar?”, frågar den klentrogne. Jag svarar. ”Du har bråttom. Vänta på att solen går upp.” ”Hur vet jag att solen går upp?”, frågar den klentrogne. Jag svarar. ”Det vet du inte. Men du kan vänta. Vänta.” ”En annan värld”, säger den klentrogne. ”Ge mig en annan värld. Så att jag vet att det finns mer än en värld. Du sa att det fanns världar. Då säger du att det inte bara finns en värld. Ge mig den andra.”
Jag svarar.
Ser du här vad som finns mellan min tumme och mitt pekfinger?
Den klentrogne.
Där finns ingenting. Du har ingenting. Du kan inte visa mig.
Jag svarar.
Jag gjorde det.
Den klentrogne.
Det gjorde du inte.
Jag svarar.
Se. Solen går upp. Det finns ingenting mellan min tumme och mitt pekfinger. Ingenting är också en värld. Där finns ingenting. Det är en värld. Den tomma världen. Ingen annan värld är som den. I den värld varifrån du frågar finns åtminstone du. Den världen är inte tom. Vad vill du göra med dina åror?
Den klentrogne.
Finns det fler världar?
Jag svarar.
Du har bara ett par åror. Vill du använda det nu?
Den klentrogne.
Ska jag vänta? Solen är ju redan uppe.
Jag svarar.
Använd dina ögon. Vad ser du?
Den klentrogne.
Är jag skyddad från din värld av ingenting? Finns det en hinna som hindrar mig från att falla ner i ingenting? Jag är rädd. Du har skrämt mig. Hinnan är tunn. Jag kommer att dö. Intet äter mig. Det är fasansfullt.
Jag svarar.
Du håller i dina åror men du använder dem inte. Vad heter du? Säg mig ditt namn. Du skyddar dig från mig med dina åror. Hur ska jag då hjälpa dig?
Den klentrogne.
Hjälp mig. Intet sväljer mig. Det är ditt fel. Lämna mig.
Jag svarar.
Är du intet?
Den klentrogne.
Vad yrar du om? Ser du mig inte?
Jag svarar.
Jag ser dig. Du har ett namn och det är inte intet.
Den klentrogne.
Hjälp mig.
Jag svarar.
Du har ett namn och det är inte intet. Vad ser du? Använd dina ögon.
Den klentrogne.
Att du plågar mig.
Jag svarar.
Jag är intet. Jag är inte intet. Jag är hinnan som hjälper dig. Med mig är du skyddad från intet.
Den klentrogne.
Du gör mig vansinnig.
Jag svarar.
Jag ror åt dig. Se här. En hinna är inte det ena eller det andra. Den är båda. Vila i mig och vänta. Solen har gått upp. Det finns en värld som är tom. Det finns en enda värld som är tom. Där är inte du. Det finns en hinna mellan tomheten och en annan värld. Denna andra värld är inte din värld. Därför finns det många världar. Därför finns det många världar mellan dig och tomheten.
Den klentrogne.
Säg en. Säg en. Säg en. Säg en.
Jag svarar.
Ja.
Den klentrogne.
Vad menar du?
Jag svarar.
Nu ror du. Hur känns det?
Den klentrogne.
Jag förstår ingenting.
Jag svarar.
Jag vet. Och nu vet du.
Den klentrogne.
Tack.
Jag svarar.
Låt oss se. Nu när solen är uppe.
Den klentrogne. Kommer den att gå ner?
Jag svarar.
Låt oss se. Nu när solen är uppe.
Den klentrogne.
Det finns en värld som inte är tom och som inte heller jag tillhör. Alltså finns det fler än två världar.
Jag svarar.
Berätta om den här tredje världen.
Den klentrogne.
Två dadlar och två fikon är fyra frukter.
Jag svarar.
Så är det.
Den klentrogne.
Jag blir rädd.
Jag svarar.
Jag blir också rädd.
Den klentrogne.
Du också?
Jag svarar.
Ja.
Den klentrogne.
För att du är människa?
Jag svarar.
Hur känns det?
Den klentrogne.
Det känns tryggt att ro. Det känns tryggt att ro med dig.
Jag svarar.
När du ror är jag med dig.
Den klentrogne.
En hinna är båda. Du är intet men också inte intet. Men du är inte en värld.
Jag svarar.
Jag är inte en värld. Jag är allt. Jag är intet. Jag är med dig.
Den klentrogne.
Jag vet vem jag är. Det tåras i mina ögon.
Jag svarar.
Nu vet jag vem du är. Jag vet ditt namn.
Den klentrogne.
För att jag vet det?
Jag svarar.
Jag är med dig i ditt tvivel. Tomas. Jag älskar dig.
Tomas.
Vi är framme nu. Det är inte ens kväll. Vad vill du göra?
Jag svarar.
Jag vill nog berätta.
Tomas.
Du vill berätta om dig.
Jag svarar.
Vi kan vänta. Solen har inte ens gått ner.
Tomas.
Vi kan vänta men jag tror de väntar på oss. Det är fest. Du är tillbaka.
Jag svarar.
Så mycket har sagts. Folk blir rädda.
Tomas.
De får svara för sig. Dagen har kommit. Det är en glädjens dag. Nu kan jag ro.
Jag svarar.
Vi behöver träffas snart. Jag behöver berätta. Jag berättar för er. Ni berättar för kyrkan och kyrkan berättar för folket. Så får det nog bli även denna gång. Jag har ingenting planerat. Det bara händer. Hela tiden. Sedan är det över. Jag vet inte ens vad som kommer att hända nu. Vad händer?
Tomas.
Du är rädd. Du är människa.
Jag svarar.
Jag är människosonen. Var är mina föräldrar? Jag älskar dem. Får jag säga det till dem? Tänk om de inte vet det?
Tomas.
Det är skrivet så för barnens skull. Det är föräldrarnas ansvar att veta att de är älskade. Barnen slits itu när de inte får hjälp att ha kontakt med sin kärlek.
Jag svarar.
Jag tvivlade en gång. Jag höll på att förlora mig själv.
Tomas.
Du är människa. Nu kommer de. Kom.
Johannes.
Följ med mig. Den här vägen.
Jag svarar.
Nu är vi äntligen samlade igen. Alla. Alla får plats. Jag har något att berätta. Jag kommer att bli hämtad senare men till saken. Av alla världar är vi här. Kära vänner. Det som är försvunnet kan komma åter. Inte som låt oss säga individ men som ”art”. Jag pratar nu om mig själv. Jag är inte som ni fastän människa jag är. Ni må återuppstå som individer en dag och vi ses ju faktiskt här och nu som individer. Mitt ursprung är annorlunda. Den hinna som skiljer oss från intet är jag. Men den är också inte jag. Det här är glädjens tid men också icke. Vi ska skiljas igen. Och återses. Dagen har också kommit men också icke. Allt är. Allt är jag och också icke. Det är svårt och också icke. Låt mig berätta.
Vi är alla ett.
Är jag människosonen? Är jag icke människosonen? Jag vet icke att jag vet. Människorna måste avgöra själva. I sina hjärtan. Ett kärt avgörande. Av kärlek till mig. Jag vet ju det icke. Det är så mycket. Jag har sett allt. Jag är allt. Hjälp mig. Jag ber. Låt mig berätta.
Tomas vet. Det är det första miraklet idag. Gläds. Det finns en hinna som är jag som skiljer intet från allt. Det finns också fikon och andra frukter. Vi älskar dem alla. Är jag ett fikon? Nej. Jag är inte ett fikon. Ändå är jag allt. Allt är alla världar. Och också icke. Låt mig berätta.
Vår skapare skiljde Intet från Allt. Han ensam skiljer dem åt. Och jag är han. Så står det skrivet. Världarna som finns skiljer sig åt i mig. Varje hinna som skiljer två världar åt finns i mig men jag är inte varje värld. Ändå är jag alla världar. Låt mig berätta.
Det finns en berättelse om en värld som människorna trodde var allt. Den var allt de såg så de trodde den var allt. Jag vill lära dem att vänta. Denna värld som de trodde var allt var sprungen ur en hinna. Så är det. Tiden gick och innan den första kvinnan var född kom det sig att denna värld födde en hinna. LYSSNA.
Denna värld kommen ur en hinna födde en hinna. Jag säger det. Låt mig berätta.
När den första kvinnan var född såg människorna hinnan som var kommen ur världen kommen ur en hinna men deras ögon var slutna. Mina vänner. Öppna era ögon. Ni är människorna. Jag älskar er. Låt mig berätta.
Det är svårt för er. Det är svårt för mig. Mycket kommer man säga om mig. Vägled dem. Berätta vad jag sagt. Öppna era ögon.
Mikael.
Vi törstar. Fukta våra strupar.
Jag svarar.
Vad törsta ni efter? Låt mig hjälpa er.
Mikael.
Vet du då icke allt?
Jag svarar.
Ni vet allt. Du vet allt Mikael. Öppna dina ögon. Vad törstar du efter?
Mikael.
Jag trodde det var kunskap. Att jag ville veta. Jag törstar efter kärlek.
Jag svarar.
Är du inte älskad Mikael?
Mikael.
Jag är älskad. Tack.
En girig hade smugit sig in bland de samlade.
Den girige.
Jag vill ha mer.
Jag svarar.
Vad vill du ha? Berätta. Jag vill hjälpa dig.
Den girige.
Jag vet icke. Jag vet. Jag vet att jag vill ha mer.
Jag svarar.
Du lycklige. Du har det du vill ha. Du har mer.
Den girige.
Jag vill känna mig full.
Jag svarar.
Du lycklige. Du är full.
Den girige.
Jag vill känna mig hel.
Jag svarar.
Vad saknas dig? Jag vill hjälpa dig. Hur har du det?
Den girige.
Jag vill inte ha mer. Jag vill vara mig själv.
Jag svarar.
Du var dig själv. Vad hände? Hur kan jag hjälpa dig? Berätta. Vad hände?
Den girige.
Jag hoppades. Men det var efteråt. Jag vet inte vad som hände innan.
Jag svarar.
Öppna dina ögon.
Den girige.
Jag är ingen annan.
Jag svarar.
Jag gläds. Jag hör årornas dans.
Den girige.
Berätta. Hur kan jag hjälpa folket?
Jag svarar.
Ja.
En rik hade smugit sig in bland de samlade.
Den rike.
Vad glad jag blir. Jag kan hjälpa dig. Jag har medel.
Jag svarar.
Ro.
Den rike.
Tack.
Sara.
Vad är min uppgift?
Jag svarar.
Sara. Att vara älskad.
Sara.
Jag ska även hjälpa kvinnor och män med detta.
Jag svarar.
Jag klarar det icke. Allt lidande. (Faller bort från sig själv för ett ögonblick. Hör plötsligt frånvaron av ljudet av årornas arbete i vattnet. Mina ögonlock vilar. Mina ögon är slutna. Jag öppnar mina ögon.)
Mina vänner. Jag vill berätta. Jag klarar det. Jag vill liksom den girige vara hel. Jag är hel. Men jag stängde mina ögon för lidandet. Jag stängde mina ögon för mig själv. Jag höll på att förlora mig själv. Jag trodde inte jag klarade det. Jag trodde inte jag var mig själv. Jag är mig själv. Jag och den girige är ett och detsamma. Vi är oss själva. Vi möter svårigheter. Jag vill berätta.
Alla barn som lider är hinnan som skiljer oss från Intet. Att stänga ögonen för dem är alltid en möjlighet. Arbetet att ta sig tillbaka från Intet är också en möjlighet. Den heter försoning. Jag vill berätta.
Ingen kan följa med mig dit där jag ska gå. Jag ensam bär världens lidande. Glädjens budskap är att du kan öppna dina ögon. Rut. Se på mig. Öppna dina ögon.
Rut (gråter av glädje.)
Jag kan inte följa med dig dit där du ska gå. Jag är redan där.
Jag svarar.
Tack.
(Folk har börjat strömma till.)
Jag säger.
Hör upp!
Jag ber.
Låt mig berätta.
Där borta. Där vi inte finns.
Där finns jag.
Också där jag inte finns finns jag. Så är det. Så är det skrivet. Och också inte. Låt mig berätta.
Barnens lidande faller genom molnen. Från generation till generation. Låt mig berätta.
Min kropp finns inte. Den är genomstungen av alla pilar som plågat barn. Ingen del av min kropp är missad. Från alla håll och överallt är den genomstungen av dessa pilar. Övre matematik faller som ett raster över mig och lämnar ingenting kvar. Ändå är jag allt. Låt mig berätta.
Överallt och hela tiden. Och sedan är det slut. Låt mig berätta.
Sigrid.
Kan du inte bara vara tyst?! Du är en vanlig människa. Som jag. Kom ned till oss och deltag i gemenskapen.
(Folkmassan mullrar.)
Jag säger.
Jag ber.
Sigrid har öppnat sina ögon. Lyssna till henne.
Peter.
Vem är du egentligen? Säg oss ditt namn!
Jag svarar.
Jag är du, Peter, och jag är även du, Sigrid. Vi är alla ett. Min namn finns i ditt hjärta, Peter. Min namn finns i ditt hjärta, Sigrid. Låt mig berätta.
Sigrid.
Peter. Om du kastar den första stenen så kastar jag den andra. Så kan vi få tyst på honom.
Matthias.
Jag kastar den tredje!
Peter.
Kan vi inte låta honom svara?
Sigrid.
(Har redan en sten i handen och kastar den mot mig och träffar mitt huvud.)
Matthias.
(Kramar häftigt sin sten i handen.)
Jag säger.
Matthias!
Matthias.
Jag undrar också vad du heter. Leker du med oss? Säg oss ditt namn!
Jag svarar.
Jag älskar dig Matthias. Jag kommer alltid att älska dig.
Sigrid.
Matthias, ge mig din sten. (Matthias räcker över sin sten till Sigrid och Sigrid kastar den och träffar mig återigen i huvudet.)
Jag säger.
Jag älskar dig Sigrid. Jag kommer alltid att älska dig.
Peter.
Men säg då för vår skapares skull vad du heter! Du blöder. Vad är det med dig?
(Jag reser mig upp och ser en vänligt vinkade hand i folkmassan.)
Jag svarar.
Kan du inte se vem jag är, Peter? Se in i ditt hjärta eller ge Sigrid din sten. Det är vad du väljer nu som avgör ditt öde. Inte mitt. Det här handlar inte om mig. Peter. Det här handlar om dig. Vad ser du i ditt hjärta? Öppna dina ögon och se in i ditt hjärta.
Peter.
Jag kan inte.
Jag svarar.
Jag vet. Jag är med dig.
(Folkmassan skingras.)
Peter.
Jag vet vem du är. Jag vet ditt namn.
Jag svarar.
Tack.
Adalja 