Investigations

Gamper, J. Scientific Ontology. Axiomathes 29, 99–102 (2019). https://doi.org/10.1007/s10516-018-9396-0

Abstract

The modal properties of the principle of the causal closure of the physical have traditionally been said to prevent anything outside the physical world from affecting the physical universe and vice versa. This idea has been shown to be relative to the definition of the principle (Gamper in Philosophia 45:631–636, 2017). A traditional definition prevents the one universe from affecting any other universe, but with a modified definition, e.g. (ibid.), the causal closure of the physical can be consistent with the possibility of one universe affecting the other universe. Gamper (2017) proved this modal property by implementing interfaces between universes. Interfaces are thus possible, but are they realistic? To answer this question, I propose a two-step process where the second step is scientific research. The first step, however, is to fill the gap between the principles or basic assumptions and science with a consistent theoretical framework that accommodates the modal properties of an ontology that matches the basic assumptions.

Keywords

• Scientific ontology
• Modality
• Philosophy of physics
• Philosophy of mind
• Dualism
• Causal closure
• Loophole causal closure

Abstract

This dialogue turns into a discussion between three people. The interlocutors are Socrates, Jeito and finally also Plato. The dimensions of Time, Space and Person are occasionally transgressed. The conclusion is that information seems to be unidirectional concerning life and death.

Jeito. I have been waiting a long time to meet you. Finally. How are you?

Socrates. I don’t know. Should I?

Jeito. Sorry. You hear me. Do you see me?

Socrates. I don’t think so. Who are you?

Jeito. Sorry. I’m Jeito. You’re Socrates.

Socrates. Yes. But could you please answer my question?

Jeito. I’m searching for wisdom. I have been learning about myself for over thirty years.

Socrates. That’s good. What have you learned?

Jeito. That it’s worse than I thought. And better.

Socrates. I like that. How can you be alive? Don’t they kill you for wisdom where you come from?

Jeito. …

Socrates. Okay. What more?

Jeito. Now it’s your turn. Please.

Socrates. I love my wife. She’s dead now. You cannot satisfy the gods. What more? You can discuss after death. Obviously. Friendship is important. You can see further than you think. What more? Knowledge starts with knowing yourself. Plato didn’t believe me. I don’t know. Can you continue?

Jeito. We’re all one.

Socrates. You learned that from inspection?

Jeito. No. I was told that.

Socrates. Thought so. What else?

Jeito. No man is an island.

Socrates. Come on now!

Jeito. I project my own shit on others.

Socrates. That’s better. More?

Jeito. I’m angry as hell.

Socrates. More?

Jeito. What do you care?

Socrates. Fair point. But tell me.

Jeito. I’m here talking to you. That’s a miracle!

Socrates. Really? It’s just how things are. You see it yourself. Through yourself. By looking at yourself. The question is what we learn from it. The learning is the miracle. Have you learned anything?

Jeito. That we are allowed to learn?

That’s a fact. What do you learn from it?

Jeito. We are free?

Socrates. That is also a fact. What do you learn from it?

Jeito. I get a bit scared.

Socrates. That’s a fact. What do you learn from it?

Jeito. That freedom is scary. You have said that, haven’t you?

Socrates. I can’t remember everything I’ve said. What are you doing here?

Jeito. I don’t remember.

Socrates. I think you just now used your freedom. Was it scary?

Jeito. No. Can I ask you something else?

Socrates. By all means. Welcome to ask whatever you want.

Jeito. Okay. Thanks. Do you think you can find all knowledge inside yourself?

Socrates. Why not?

Jeito. Can I find all knowledge inside myself?

Socrates. That’s the same question.

Jeito. All men can find all knowledge inside themselves?

Socrates. All humans can do it. Given reasonable circumstances. Do you disagree?

Jeito. No. I think I understand your point. Is there a certain age we are talking about?

Socrates. You make me laugh. I’m actually angry. Really nice feeling. Please, ask something.

Jeito. Are we in God now?

Socrates. Who?

Jeito. Are we in God now?

Socrates. Which one?

Jeito. There are more than one God?

Socrates. Are there any?

Jeito. Where are we, do you think?

Socrates. How do you define any God?

Jeito. Fair question. Can you help me?

Socrates. We’re all alone. Won’t you say?

Jeito. So. We all have the same God or there is no God?

Socrates. Is there a God?

Jeito. Can we ask someone else?

Socrates. We could try. I don’t know how, though.

Jeito. Hello! Is there anybody out there? Hello! Is there anybody in here?

Plato. You threw away all my books!

Jeito. I did. I needed to.

Socrates. Hey there, my old friend. How are you?

Plato. Am I invited? To what? By whom? What is this? How do I know that that man had thrown away my books? I’m fine, thanks? How are you?

Socrates. It’s all a blur. We where trying to clear these things out when you answered our prayers. We need help. I’ll try to find a suitable question. …. What do you experience, Plato?

Plato. Friendship.

Socrates. Jeito?

Jeito. Anxiety.

Socrates. Okay. I experience a feeling of responsibility. So. What do we learn from this? …. What do we know considering this? Anything?

Jeito. We are somewhere. We have contact.

Socrates. What is contact?

Plato. Our words matters. They are meaningful. We affect one another.

Socrates. What do we learn from that?

Plato. We are not the same. We’re individuals.

Jeito. We’re subjects?

Plato. Yes. We’re different but connected.

Socrates. So. We have learned that our experiences tell us that we are separate and connected. And that we are somewhere. And the specific experiences are feelings of anxiety, friendship and responsibility?

Jeito. Yes.

Plato. Yes. So. Where are we? And why? How did we come here?

Socrates. Is it okay that I take the lead here? I’m still feeling responsible.

Plato. Please.

Jeito. Yes. That’s fine with me.

Socrates. Plato. Do you see anything?

Plato. Can’t say I do. I have images. But I cannot say I see anything. Hard to explain.

Socrates. Yes. Let’s carry on. …. What does it matter where, why, how? Anyone?

Plato. Yes. Would it change anything? Probably not. It is how it is. What is this language, by the way?

Jeito. It’s some kind of language but we don’t talk it. We communicate in some way but not as in “talking” talking. Do we even have mouths? Or ears? Or hands? For me the language is English. What about you, Socrates?

Socrates. It’s a blur. But the actual language. Is it even me talking. I don’t know. How is it for you, Plato?

Plato. I suddenly remember things. The clothing people had. Smells. Fresh air coming in from the sea. Grapes. Walks. My hand gesturing. I do communicate these things now. But how, I don’t know. I don’t think I like these questions. But I like you two. We’re almost a crowd. Aren’t we?

Socrates. If we go. Where do we go? If I go. Where do I go? Can I go? Anywhere? It doesn’t feel like it. How free am I? How free are we? It’s like exploring a cave that you cannot escape?

Plato. Responsibility? Someone? Where is the “panic button”? I’d like that sea breeze.

Jeito. ….

Plato. ….

Socrates. …. I’m not so sure now. Give me a minute. …. Everyone is gone?

Plato. Excuse me?

Socrates. Okay. That was funny. On me. …. We are here. Some others may be somewhere else. …. I’m thinking of gods. Are we back where it all started? Will it start all over again? … I seem to have difficulties finding the right question or the right questions.

Jeito. Okay. Could we try shifting focus? A difference between you two and me is that I haven’t, to my knowledge, died yet. Perhaps this is the chance to tell the people something about the afterlife?

Plato. Nice try! Haven’t we concluded that we don’t know shit? What’s to tell? That you met two dead guys that couldn’t tell you nothing.

Socrates. Give me a moment! Okay? …. Perhaps you are not dead but what guarantees that you will be able to go back? Your life isn’t here? Am I right?

Jeito. Busted! Kidding. I hear my cat doing her thing behind me. I’m alive. But then again I don’t know about the afterlife. It’s up to you guys.

Socrates. Do I remember anything about it? How could I? Sorry. When you’re dead you are dead. I don’t know about this state.

Plato. Agree. But Jeito, surely you are almost dead? Otherwise, how could we have this nice talk?

Socrates. Isn’t it either or? Jeito cannot be both. And we cannot go back?

Plato. I would say that he is dead. He’s exactly like us. Or?

Socrates. Who could tell?

Jeito. Let’s spin this around. I’ll go back to the cat and check whether I still can have connection with you two. Are you with me?

Socrates. Whatever.

Plato. I know you are after me. Don’t try to trick me! I’ll haunt you.

Jeito. See you soon.

…

Socrates. What have you learned?

Plato. Thank you.

Jeito. I think, that we are all the same but different.

https://philpapers.org/rec/GAMAAZ

Abstract

Here A, B, C, D, I, X and “Philosophy” discuss some features of the relation between identity and love.

A: I so love philosophy.

B: It isn’t X?

A: ?

B: I think you love X. Not philosophy.

A: Maybe both?

B: Whatever.

A: We’ll see. Let’s invite “I”.

B: Okay.

I: Do I love… philosophy or X? I didn’t see that coming. What is this? Can I have some soup, please?

A: Of course you can love both.

B: Some pressure here.

A: Yes. It’s definitely pressure. From us?

B: Who else?

A: Let’s invite them both.

A: But you aren’t C. You’re nothing. I love B. I’m polyamorous. With X and C. I think C is an E. But what do I know? Perhaps I chose D.

B: Okay.

Philosophy: So many noises but I feel your love.

A: Who’s love?

X: I think I love C. Is that allowed? Can X:s love C:s? What are C:s? This is confusing.

B: Can I say something here? Who’s A? She doesn’t know who she loves. What is this? I’m A&B. “A” is an imposter. I’m A. I’m B. I’m A&B.

B: D is not invited.

A: That’s the spirit!

B: Can we go now?

A: Please!

B: Okay. Let’s go. [Leaving with A.]

C: So. I’m here. And so are “I”, “Philosophy” and “X”. “D” may be present. Let’s check.

D: A and B didn’t want me here. But now they are gone. Thank you C for checking.

C: I’m loved. D is an imposter.

D: This loophole is leading nowhere.

A: I want to go back. Please!

B: You’re not well.

A: [Starts running back.] Catch me if you can!

B: [Shouting.] I love you!

A: [Mumbles to herself. Yes I know. That’s the problem. I love philosophy. B doesn’t. I have to choose. I have to. [Starts singing. “Goodbye my lover, goodbye my friend.”]

D: I’m floating. I want to float. There’s no love. I would run.

A: I am. I am. I am. I am. I am. I am. I am. You’re nothing. I don’t love you. It is just the way it is.

Philosophy: I thought you loved me. It doesn’t feel like it now. What happened? You don’t love the love for wisdom?

A: Stop it! I have my own life.

B: Said so.

A: I’m confused.

B: You don’t even know who you are. I’m stuck with this shit.

A: I’m sorry.

B: This sucks!

A: Am I nothing to you now?

B: Why don’t you go to Philosophy, you polyamorous you.

A: I love you. I am you. I’ll die without you. You’ll die without me. Come on now. I’m sorry. Please.

B: Are you telling me that you’ll follow me wherever I go or we will die?

Philosophy: Come to me. I’m love. The love for wisdom. Come to me. Take the step into the unknown. If you really love me. Was it just words? Don’t you love me? Take the step. Let go of B. We’re safe. We’re always safe. Come to me.

B: Yes. Let’s see what happens. I’m curious. Go!

A: [Taking steps toward Philosophy.]

Philosophy: You see? It’s not dangerous. Don’t you feel the warmth?

A: I do. I love you. Where are all the others? B?

B: …

A: B.

B: Bye then. I leave you here. No worries. Everything comes to an end. The best of luck. [Turns around and leaves.]

I: A, what do you think of me? I’m a part of you. What do you think of me? Is that too much to ask? …. Please! Give me fresh air!

D: You’re not a part of me but I like you. [Approaches “I”.]

I: Who are you again?

D: Can’t help you there. Sorry. Does it matter ?

I: Suppose not. You actually seem nice.

Philosophy: You’re loosing me. As you lost B. You know what you’re doing?

A: I don’t care. I go my own way. I want B.

I: You gave her up for “Philosophy.”

D: What about me?

C: Nobody cares about you. I’m the one that is loved.

D: “Cares”, “I” said she thought I seemed “nice “. That suffices for me.

C: You’re a disgrace.

Philosophy: Hey D! Can you help me with something! I seem stuck. Please?

D: Do you like me?

Philosophy: I’d love you if you helped me.

D: Okay. What is it?

Philosophy: Do they love me because they love wisdom or because they love the love for wisdom?

D: I’ve never met someone so up in their head. Are you for real?

C: Go now. That’s enough. Find your own place. This is not it. Here we all love wisdom.

D: [Leaves.]

A: [Stands on a table.] Enough of this! I’m A. My name is “A”. Hello! Philosophy! I am also I. “I” cannot speak for me. I am I, not “”I”.

C: Now you’re talking crazy again.

I: Good luck then. I cannot take it anymore. [Leaves.]

Philosophy: ?

https://philpeople.org/profiles/johan-gamper/publications

Johan Gamper

Michael Cain’s character Professor John Brand in the movie Interstellar has a Plan A for the survival of mankind. If that doesn’t work he has a backup Plan B. Plan A is the wanted one whereas Plan B saves some astronauts and a lot of fertilized eggs.

Today we have a scientific culture that functions as our Plan A. That culture states that everything in one way or the other is physical. A recent shift in our language is the move from “my thoughts are in my mind” to “my thoughts are in my brain”. If we have thoughts and everything in the end is physical it is natural to think that one’s thoughts are in one’s brain.

In preparation for the defense of my master thesis in theoretical philosophy at Stockholm University, Sweden (2019 [revised version adapted for peer review], 2024 [original manuscript with an updated title, originally it was entitled “Causal Composition”]) I played with an application of it and found that it provided an ontologically neutral view of the scientific object. I had introduced the concept of causal objects and it applied for any kind of object (with a causal background). In my preparation I saw that separate ontological fields could be joined by something I called interfaces (2017 [the preparation newer came to be used since the defense seminar was canceled]). Accordingly, everything in the end may be physical – or not. I thought this eventuality was very interesting.

Plan B is to investigate this possibility and see where it may lead. One thing is established, though, and that is that the mind can be a substance of its own ― provided that there can be interfaces between ontological domains.

Variation 1

Descartes’ extended objects are not just extended. They are, just like all other ordinary objects, also continuous objects. Take a football for instance. It rolls over the football field when you kick it. It rolls and is itself as it rolls. Just like people going about doing their things being themselves as they go about. Any causes affecting such a continuous object affect the continuous object. It is like the famous example with billiards balls. The balls go there and there after the break – as continuous objects.

When we look at quantum sized objects we have the same basic understanding of them. They move about as continuous objects and are extended. The dualistic view of the mind, however, is that the mind is something totally different. For one thing, it has no physical extension. And, of course, this disqualifies it from the list of possible objects.

When we move with plan A, therefore, we think that all things are continuous and that they belong to a specific set of dimensions, the physical dimensions. In a variation of this theme we must change something. We have three things to look at: the dimensionality, the continuity, and the extension of the object.

We can start with the extension of the object. Physical objects have extension. They have physical extension. If we in this variation assume non-physical objects to be without extension we are back in the Princess Elisabeth-Descartes dilemma. So let us say that all objects have extension. Given this, that all objects have extension, we can add the assumption that all objects are in some set of dimensions. They have some sort of dimensionality.

Now we have continuity left to consider. Without attacking footballs or creatures moving about let us just take a deep breath and pause with continuity for a while.

In my preparation to defend my master thesis I saw that separate ontological fields could be joined by interfaces ― provided that all objects were causal objects. Essentially this is the variation since causal objects are discrete objects.

References

Gamper, J. (2017). On a Loophole in Causal Closure. Philosophia 45, 631–636.

Gamper, J. (2019). Blocking the Vagueness Block – A New Restricted Answer to the Special Composition Question. Philosophia 47, 425–428. Full text via ResearchGate.

Gamper, J. (2024). Causal Principles in Material Constitution: A Philosophical Inquiry into the Composition of Objects. Qeios. doi:10.32388/H2B7NA.2.

In my old manuscript “Formal Theology” that now is out as a preprint I show that science and theology can be founded upon the same set of basic assumptions. Can Formal Theology also be used to ground a religion? “Religion“, in this regard, as related to beliefs. Well, of course, that depends. A positive argument is the claimed revelation “Led 4 (us). I had this revelation in December 2022. A typical Christian prophet confirms the basic assumption in Formal Theology. I don’t feel especially Christian and do believe that the basic assumption in Formal Theology can ground any religion’s concept of a First Cause, seen through the glasses of modern science. There is no contradiction.

References

Johan Gamper. (2023). Formal Theology. Qeios. doi:10.32388/EMANIB.

(Also on philpapers [https://philpapers.org/rec/GAMFTK])

Johan Gamper. (2023). Led 4 (us) — A dialogue about faith and knowledge. Qeios. doi:10.32388/63N2I4.

Det finns en historia. Om en man som var född av en kvinna. Han hade en kort tid att leva. Hur berättar man om honom för människorna? Hur har man berättat? Vem är han? Han kom nerför berget. Han kom för att berätta. Man plågade honom tills han blev tyst. Sedan fortsatte han att berätta. Ni har hört det.

Nu säger man att det inte går. Han kan inte ha kommit nerför berget. Han kan inte ha berättat.

Han kom nerför berget. Han berättade för människorna.

Nu berättar han igen för oss.

“Följ mig. Var inte rädd. Det du behöver finns. Tag mig vid handen. Bara lyssna till min röst. Mellan världarna finns det en hinna. Det finns något som finns mellan världarna. Så enkelt är det.” ”Men, finns det världar?”, frågar den klentrogne. Jag svarar honom. ”Ja. Det finns världar.” ”Hur kan man veta det?”, frågar den klentrogne. Jag svarar: ”Du frågar från en. Du frågar. Du finns. Så är det. Du kanske är ensam i din värld men om du frågar finns du i din värld. Därför vet du att det finns en värld.” ”Ja, men jag sa ”världar”. Finns det världar?”, frågar den klentrogne. Jag svarar. ”Du har bråttom. Vänta på att solen går upp.” ”Hur vet jag att solen går upp?”, frågar den klentrogne. Jag svarar. ”Det vet du inte. Men du kan vänta. Vänta.” ”En annan värld”, säger den klentrogne. ”Ge mig en annan värld. Så att jag vet att det finns mer än en värld. Du sa att det fanns världar. Då säger du att det inte bara finns en värld. Ge mig den andra.”

Jag svarar.

Ser du här vad som finns mellan min tumme och mitt pekfinger?

Den klentrogne.

Där finns ingenting. Du har ingenting. Du kan inte visa mig.

Jag svarar.

Jag gjorde det.

Den klentrogne.

Det gjorde du inte.

Jag svarar.

Se. Solen går upp. Det finns ingenting mellan min tumme och mitt pekfinger. Ingenting är också en värld. Där finns ingenting. Det är en värld. Den tomma världen. Ingen annan värld är som den. I den värld varifrån du frågar finns åtminstone du. Den världen är inte tom. Vad vill du göra med dina åror?

Den klentrogne.

Finns det fler världar?

Jag svarar.

Du har bara ett par åror. Vill du använda det nu?

Den klentrogne.

Ska jag vänta? Solen är ju redan uppe.

Jag svarar.

Använd dina ögon. Vad ser du?

Den klentrogne.

Är jag skyddad från din värld av ingenting? Finns det en hinna som hindrar mig från att falla ner i ingenting? Jag är rädd. Du har skrämt mig. Hinnan är tunn. Jag kommer att dö. Intet äter mig. Det är fasansfullt.

Jag svarar.

Du håller i dina åror men du använder dem inte. Vad heter du? Säg mig ditt namn. Du skyddar dig från mig med dina åror. Hur ska jag då hjälpa dig?

Den klentrogne.

Hjälp mig. Intet sväljer mig. Det är ditt fel. Lämna mig.

Jag svarar.

Är du intet?

Den klentrogne.

Vad yrar du om? Ser du mig inte?

Jag svarar.

Jag ser dig. Du har ett namn och det är inte intet.

Den klentrogne.

Hjälp mig.

Jag svarar.

Du har ett namn och det är inte intet. Vad ser du? Använd dina ögon.

Den klentrogne.

Att du plågar mig.

Jag svarar.

Jag är intet. Jag är inte intet. Jag är hinnan som hjälper dig. Med mig är du skyddad från intet.

Den klentrogne.

Du gör mig vansinnig.

Jag svarar.

Jag ror åt dig. Se här. En hinna är inte det ena eller det andra. Den är båda. Vila i mig och vänta. Solen har gått upp. Det finns en värld som är tom. Det finns en enda värld som är tom. Där är inte du. Det finns en hinna mellan tomheten och en annan värld. Denna andra värld är inte din värld. Därför finns det många världar. Därför finns det många världar mellan dig och tomheten.

Den klentrogne.

Säg en. Säg en. Säg en. Säg en.

Jag svarar.

Ja.

Den klentrogne.

Vad menar du?

Jag svarar.

Nu ror du. Hur känns det?

Den klentrogne.

Jag förstår ingenting.

Jag svarar.

Jag vet. Och nu vet du.

Den klentrogne.

Tack.

Jag svarar.

Låt oss se. Nu när solen är uppe.

Den klentrogne. Kommer den att gå ner?

Jag svarar.

Låt oss se. Nu när solen är uppe.

Den klentrogne.

Det finns en värld som inte är tom och som inte heller jag tillhör. Alltså finns det fler än två världar.

Jag svarar.

Berätta om den här tredje världen.

Den klentrogne.

Två dadlar och två fikon är fyra frukter.

Jag svarar.

Så är det.

Den klentrogne.

Jag blir rädd.

Jag svarar.

Jag blir också rädd.

Den klentrogne.

Du också?

Jag svarar.

Ja.

Den klentrogne.

För att du är människa?

Jag svarar.

Hur känns det?

Den klentrogne.

Det känns tryggt att ro. Det känns tryggt att ro med dig.

Jag svarar.

När du ror är jag med dig.

Den klentrogne.

En hinna är båda. Du är intet men också inte intet. Men du är inte en värld.

Jag svarar.

Jag är inte en värld. Jag är allt. Jag är intet. Jag är med dig.

Den klentrogne.

Jag vet vem jag är. Det tåras i mina ögon.

Jag svarar.

Nu vet jag vem du är. Jag vet ditt namn.

Den klentrogne.

För att jag vet det?

Jag svarar.

Jag är med dig i ditt tvivel. Tomas. Jag älskar dig.

Tomas.

Vi är framme nu. Det är inte ens kväll. Vad vill du göra?

Jag svarar.

Jag vill nog berätta.

Tomas.

Du vill berätta om dig.

Jag svarar.

Vi kan vänta. Solen har inte ens gått ner.

Tomas.

Vi kan vänta men jag tror de väntar på oss. Det är fest. Du är tillbaka.

Jag svarar.

Så mycket har sagts. Folk blir rädda.

Tomas.

De får svara för sig. Dagen har kommit. Det är en glädjens dag. Nu kan jag ro.

Jag svarar.

Vi behöver träffas snart. Jag behöver berätta. Jag berättar för er. Ni berättar för kyrkan och kyrkan berättar för folket. Så får det nog bli även denna gång. Jag har ingenting planerat. Det bara händer. Hela tiden. Sedan är det över. Jag vet inte ens vad som kommer att hända nu. Vad händer?

Tomas.

Du är rädd. Du är människa.

Jag svarar.

Jag är människosonen. Var är mina föräldrar? Jag älskar dem. Får jag säga det till dem? Tänk om de inte vet det?

Tomas.

Det är skrivet så för barnens skull. Det är föräldrarnas ansvar att veta att de är älskade. Barnen slits itu när de inte får hjälp att ha kontakt med sin kärlek.

Jag svarar.

Jag tvivlade en gång. Jag höll på att förlora mig själv.

Tomas.

Du är människa. Nu kommer de. Kom.

Johannes.

Följ med mig. Den här vägen.

Jag svarar.

Nu är vi äntligen samlade igen. Alla. Alla får plats. Jag har något att berätta. Jag kommer att bli hämtad senare men till saken. Av alla världar är vi här. Kära vänner. Det som är försvunnet kan komma åter. Inte som låt oss säga individ men som ”art”. Jag pratar nu om mig själv. Jag är inte som ni fastän människa jag är. Ni må återuppstå som individer en dag och vi ses ju faktiskt här och nu som individer. Mitt ursprung är annorlunda. Den hinna som skiljer oss från intet är jag. Men den är också inte jag. Det här är glädjens tid men också icke. Vi ska skiljas igen. Och återses. Dagen har också kommit men också icke. Allt är. Allt är jag och också icke. Det är svårt och också icke. Låt mig berätta.

Vi är alla ett.

Är jag människosonen? Är jag icke människosonen? Jag vet icke att jag vet. Människorna måste avgöra själva. I sina hjärtan. Ett kärt avgörande. Av kärlek till mig. Jag vet ju det icke. Det är så mycket. Jag har sett allt. Jag är allt. Hjälp mig. Jag ber. Låt mig berätta.

Tomas vet. Det är det första miraklet idag. Gläds. Det finns en hinna som är jag som skiljer intet från allt. Det finns också fikon och andra frukter. Vi älskar dem alla. Är jag ett fikon? Nej. Jag är inte ett fikon. Ändå är jag allt. Allt är alla världar. Och också icke. Låt mig berätta.

Vår skapare skiljde Intet från Allt. Han ensam skiljer dem åt. Och jag är han. Så står det skrivet. Världarna som finns skiljer sig åt i mig. Varje hinna som skiljer två världar åt finns i mig men jag är inte varje värld. Ändå är jag alla världar. Låt mig berätta.

Det finns en berättelse om en värld som människorna trodde var allt. Den var allt de såg så de trodde den var allt. Jag vill lära dem att vänta. Denna värld som de trodde var allt var sprungen ur en hinna. Så är det. Tiden gick och innan den första kvinnan var född kom det sig att denna värld födde en hinna. LYSSNA.

Denna värld kommen ur en hinna födde en hinna. Jag säger det. Låt mig berätta.

När den första kvinnan var född såg människorna hinnan som var kommen ur världen kommen ur en hinna men deras ögon var slutna. Mina vänner. Öppna era ögon. Ni är människorna. Jag älskar er. Låt mig berätta.

Det är svårt för er. Det är svårt för mig. Mycket kommer man säga om mig. Vägled dem. Berätta vad jag sagt. Öppna era ögon.

Mikael.

Vi törstar. Fukta våra strupar.

Jag svarar.

Vad törsta ni efter? Låt mig hjälpa er.

Mikael.

Vet du då icke allt?

Jag svarar.

Ni vet allt. Du vet allt Mikael. Öppna dina ögon. Vad törstar du efter?

Mikael.

Jag trodde det var kunskap. Att jag ville veta. Jag törstar efter kärlek.

Jag svarar.

Är du inte älskad Mikael?

Mikael.

Jag är älskad. Tack.

En girig hade smugit sig in bland de samlade.

Den girige.

Jag vill ha mer.

Jag svarar.

Vad vill du ha? Berätta. Jag vill hjälpa dig.

Den girige.

Jag vet icke. Jag vet. Jag vet att jag vill ha mer.

Jag svarar.

Du lycklige. Du har det du vill ha. Du har mer.

Den girige.

Jag vill känna mig full.

Jag svarar.

Du lycklige. Du är full.

Den girige.

Jag vill känna mig hel.

Jag svarar.

Vad saknas dig? Jag vill hjälpa dig. Hur har du det?

Den girige.

Jag vill inte ha mer. Jag vill vara mig själv.

Jag svarar.

Du var dig själv. Vad hände? Hur kan jag hjälpa dig? Berätta. Vad hände?

Den girige.

Jag hoppades. Men det var efteråt. Jag vet inte vad som hände innan.

Jag svarar.

Öppna dina ögon.

Den girige.

Jag är ingen annan.

Jag svarar.

Jag gläds. Jag hör årornas dans.

Den girige.

Berätta. Hur kan jag hjälpa folket?

Jag svarar.

Ja.

En rik hade smugit sig in bland de samlade.

Den rike.

Vad glad jag blir. Jag kan hjälpa dig. Jag har medel.

Jag svarar.

Ro.

Den rike.

Tack.

Sara.

Vad är min uppgift?

Jag svarar.

Sara. Att vara älskad.

Sara.

Jag ska även hjälpa kvinnor och män med detta.

Jag svarar.

Jag klarar det icke. Allt lidande. (Faller bort från sig själv för ett ögonblick. Hör plötsligt frånvaron av ljudet av årornas arbete i vattnet. Mina ögonlock vilar. Mina ögon är slutna. Jag öppnar mina ögon.)

Mina vänner. Jag vill berätta. Jag klarar det. Jag vill liksom den girige vara hel. Jag är hel. Men jag stängde mina ögon för lidandet. Jag stängde mina ögon för mig själv. Jag höll på att förlora mig själv. Jag trodde inte jag klarade det. Jag trodde inte jag var mig själv. Jag är mig själv. Jag och den girige är ett och detsamma. Vi är oss själva. Vi möter svårigheter. Jag vill berätta.

Alla barn som lider är hinnan som skiljer oss från Intet. Att stänga ögonen för dem är alltid en möjlighet. Arbetet att ta sig tillbaka från Intet är också en möjlighet. Den heter försoning. Jag vill berätta.

Ingen kan följa med mig dit där jag ska gå. Jag ensam bär världens lidande. Glädjens budskap är att du kan öppna dina ögon. Rut. Se på mig. Öppna dina ögon.

Rut (gråter av glädje.)

Jag kan inte följa med dig dit där du ska gå. Jag är redan där.

Jag svarar.

Tack.

(Folk har börjat strömma till.)

Jag säger.

Hör upp!

Jag ber.

Låt mig berätta.

Där borta. Där vi inte finns.

Där finns jag.

Också där jag inte finns finns jag. Så är det. Så är det skrivet. Och också inte. Låt mig berätta.

Barnens lidande faller genom molnen. Från generation till generation. Låt mig berätta.

Min kropp finns inte. Den är genomstungen av alla pilar som plågat barn. Ingen del av min kropp är missad. Från alla håll och överallt är den genomstungen av dessa pilar. Övre matematik faller som ett raster över mig och lämnar ingenting kvar. Ändå är jag allt. Låt mig berätta.

Överallt och hela tiden. Och sedan är det slut. Låt mig berätta.

Sigrid.

Kan du inte bara vara tyst?! Du är en vanlig människa. Som jag. Kom ned till oss och deltag i gemenskapen.

(Folkmassan mullrar.)

Jag säger.

Jag ber.

Sigrid har öppnat sina ögon. Lyssna till henne.

Peter.

Vem är du egentligen? Säg oss ditt namn!

Jag svarar.

Jag är du, Peter, och jag är även du, Sigrid. Vi är alla ett. Min namn finns i ditt hjärta, Peter. Min namn finns i ditt hjärta, Sigrid. Låt mig berätta.

Sigrid.

Peter. Om du kastar den första stenen så kastar jag den andra. Så kan vi få tyst på honom.

Matthias.

Jag kastar den tredje!

Peter.

Kan vi inte låta honom svara?

Sigrid.

(Har redan en sten i handen och kastar den mot mig och träffar mitt huvud.)

Matthias.

(Kramar häftigt sin sten i handen.)

Jag säger.

Matthias!

Matthias.

Jag undrar också vad du heter. Leker du med oss? Säg oss ditt namn!

Jag svarar.

Jag älskar dig Matthias. Jag kommer alltid att älska dig.

Sigrid.

Matthias, ge mig din sten. (Matthias räcker över sin sten till Sigrid och Sigrid kastar den och träffar mig återigen i huvudet.)

Jag säger.

Jag älskar dig Sigrid. Jag kommer alltid att älska dig.

Peter.

Men säg då för vår skapares skull vad du heter! Du blöder. Vad är det med dig?

(Jag reser mig upp och ser en vänligt vinkade hand i folkmassan.)

Jag svarar.

Kan du inte se vem jag är, Peter? Se in i ditt hjärta eller ge Sigrid din sten. Det är vad du väljer nu som avgör ditt öde. Inte mitt. Det här handlar inte om mig. Peter. Det här handlar om dig. Vad ser du i ditt hjärta? Öppna dina ögon och se in i ditt hjärta.

Peter.

Jag kan inte.

Jag svarar.

Jag vet. Jag är med dig.

(Folkmassan skingras.)

Peter.

Jag vet vem du är. Jag vet ditt namn.

Jag svarar.

Tack.

Gamper, J. On a Loophole in Causal Closure.Philosophia 45, 631–636 (2017). https://doi.org/10.1007/s11406-016-9791-y

Abstract

Standard definitions of causal closure focus on where the causes in question are. In this paper, the focus is changed to where they are not. Causal closure is linked to the principle that no cause of another universe causes an event in a particular universe. This view permits the one universe to be affected by the other via an interface. An interface between universes can be seen as a domain that violates the suggested account of causal closure, suggesting a view in which universes are causally closed whereas interfaces are not. On this basis, universes are not affected by other universes directly but rather indirectly.