Dagens psykiatri befinner sig i ett etiskt sönderfall
Jag är sextio år och det kan tyckas att sextiotalisten varnar för ungdomens förfall men jag ska tala för min sak utifrån ett fallexempel och några artiklar.
Jag började arbeta som psykolog på Brandbergens vårdcentral i Haninge söder om Stockholm 2003. Det första decenniet arbetade jag ensam så det blev en vana att ta emot så många studenter som möjligt. Nu är vi många psykologer och traditionen lever vidare.
Det senaste decenniet har jag själv varit patient. Jag har hjärncancer och har gjort fyra operationer. Efter de två första kom jag tillbaka genom arbetsrehabilitering. Jag hade fördjupat mig i mindfulness och kunde arbeta upp kapacitet med detta. Den fjärde operationen gjorde jag under pågående heltidssjukskrivning efter den tredje operationen. Den långsamtväxande cancerformen hade övergått till att bli snabbväxande.
Jag tog mig dock tillbaka och har jobbat i ett år. Dock utan att få patienter för mindfulness. Parallellt har kollegorna planerat för en stresskola. I juni fick jag reda på att jag skulle kalla alla som visat intresse för stresskolan till mindfulnessgrupp efter semestern. Jag skulle också ta hälften av alla nybesök vuxna.
Jag blev naturligtvis paff men den krassa förklaringen är att subjektet (i det här fallet mitt subjekt) inte är med som parameter.
Jag kraschade tungt direkt efter semestern. Svårigheterna med att involvera subjektet inom vården är dock större än vad detta fallexempel kan visa.
”Att veta är att mäta”, är det som gäller. Om man inte kan mäta subjektet finns det inte. Filosofin har brottats med detta sedan de gamla grekerna. Nu tar man för givet att allt är mätbart. För att klara den spärren har jag behövt bryta ny filosofisk mark (2017). För att begreppsliga relationen mellan det biologiska objektet och det upplevande subjektet behövde jag sedan definiera en icke-kemisk biologisk energi (2021). Slutligen, för att få in det upplevande subjektet som en klinisk parameter, behövde jag skapa en ny psykologi, makropsykologi (2024).
Nu finns det en väg att följa för att återinföra det upplevande subjektet.
För att kunna arbeta etisk i förhållande till det upplevande subjektet behöver det erkännas. Nu är det möjligt.
Det etiska sönderfallet inom psykiatrin är en följd av tidsandan. Det upplevande subjektet erkänns inte eftersom det inte går att mäta. Det etiska förhållningssättet till det upplevande subjektet har därför imploderat. Lösningen till detta omänskliga förhållande är att följa min väg. Kunskap är kanske makt men just nu är det framförallt ansvar. Vi kan förhålla oss etiskt till det upplevande subjektet. Följ bara min väg.
Referenser
Gamper, J. (2017). On a Loophole in Causal Closure. Philosophia 45, 631–636https://doi.org/10.1007/s11406-016-9791-y
Gamper, J. (2021). Biological Energy and the Experiencing Subject. Axiomathes 31, 497–506. https://doi.org/10.1007/s10516-020-09494-8
Gamper, J. (2024). Marco psychology.
