Jag har blivit avhumaniserad av personer i min närhet. Jag är i säkerhet nu men min första reaktion var att förlora verklighetskontakten. Jag såg det i fängelset i Kambodja för tiotalet år sedan. Jag förlorade verklighetskontakten för ett kort tag då också. Förintelsemuseet i Berlin var en helt annan sak. Det var bearbetat och möjligt att ta till sig. Det är som en misshandelsrelation. Ta dig därifrån till varje pris. Men om det inte går?
Om det håller på att byggas in i samhällskroppen? Jag har sett det i vården. Avhumaniseringen. För länge sedan hörde jag om avhumaniserande politiska framtidsplaner. Vi sitter i det nu. På åttiotalet var jag med i helt olika sammanhang. Det var vänners vänner och företrädare för det pedagogiska sammanhang jag var del av. I bägge fall mellan skål och vägg skanderades judehat. Jag lämnade sammanhangen.
Jag hoppas och tror att det går att vända det här. Rösta med hjärtat.
Adalja 