Category: Uncategorized

Det finns en historia. Om en man som var född av en kvinna. Han hade en kort tid att leva. Hur berättar man om honom för människorna? Hur har man berättat? Vem är han? Han kom nerför berget. Han kom för att berätta. Man plågade honom tills han blev tyst. Sedan fortsatte han att berätta. Ni har hört det.

Nu säger man att det inte går. Han kan inte ha kommit nerför berget. Han kan inte ha berättat.

Han kom nerför berget. Han berättade för människorna.

Nu berättar han igen för oss.

“Följ mig. Var inte rädd. Det du behöver finns. Tag mig vid handen. Bara lyssna till min röst. Mellan världarna finns det en hinna. Det finns något som finns mellan världarna. Så enkelt är det.” ”Men, finns det världar?”, frågar den klentrogne. Jag svarar honom. ”Ja. Det finns världar.” ”Hur kan man veta det?”, frågar den klentrogne. Jag svarar: ”Du frågar från en. Du frågar. Du finns. Så är det. Du kanske är ensam i din värld men om du frågar finns du i din värld. Därför vet du att det finns en värld.” ”Ja, men jag sa ”världar”. Finns det världar?”, frågar den klentrogne. Jag svarar. ”Du har bråttom. Vänta på att solen går upp.” ”Hur vet jag att solen går upp?”, frågar den klentrogne. Jag svarar. ”Det vet du inte. Men du kan vänta. Vänta.” ”En annan värld”, säger den klentrogne. ”Ge mig en annan värld. Så att jag vet att det finns mer än en värld. Du sa att det fanns världar. Då säger du att det inte bara finns en värld. Ge mig den andra.”

Jag svarar.

Ser du här vad som finns mellan min tumme och mitt pekfinger?

Den klentrogne.

Där finns ingenting. Du har ingenting. Du kan inte visa mig.

Jag svarar.

Jag gjorde det.

Den klentrogne.

Det gjorde du inte.

Jag svarar.

Se. Solen går upp. Det finns ingenting mellan min tumme och mitt pekfinger. Ingenting är också en värld. Där finns ingenting. Det är en värld. Den tomma världen. Ingen annan värld är som den. I den värld varifrån du frågar finns åtminstone du. Den världen är inte tom. Vad vill du göra med dina åror?

Den klentrogne.

Finns det fler världar?

Jag svarar.

Du har bara ett par åror. Vill du använda det nu?

Den klentrogne.

Ska jag vänta? Solen är ju redan uppe.

Jag svarar.

Använd dina ögon. Vad ser du?

Den klentrogne.

Är jag skyddad från din värld av ingenting? Finns det en hinna som hindrar mig från att falla ner i ingenting? Jag är rädd. Du har skrämt mig. Hinnan är tunn. Jag kommer att dö. Intet äter mig. Det är fasansfullt.

Jag svarar.

Du håller i dina åror men du använder dem inte. Vad heter du? Säg mig ditt namn. Du skyddar dig från mig med dina åror. Hur ska jag då hjälpa dig?

Den klentrogne.

Hjälp mig. Intet sväljer mig. Det är ditt fel. Lämna mig.

Jag svarar.

Är du intet?

Den klentrogne.

Vad yrar du om? Ser du mig inte?

Jag svarar.

Jag ser dig. Du har ett namn och det är inte intet.

Den klentrogne.

Hjälp mig.

Jag svarar.

Du har ett namn och det är inte intet. Vad ser du? Använd dina ögon.

Den klentrogne.

Att du plågar mig.

Jag svarar.

Jag är intet. Jag är inte intet. Jag är hinnan som hjälper dig. Med mig är du skyddad från intet.

Den klentrogne.

Du gör mig vansinnig.

Jag svarar.

Jag ror åt dig. Se här. En hinna är inte det ena eller det andra. Den är båda. Vila i mig och vänta. Solen har gått upp. Det finns en värld som är tom. Det finns en enda värld som är tom. Där är inte du. Det finns en hinna mellan tomheten och en annan värld. Denna andra värld är inte din värld. Därför finns det många världar. Därför finns det många världar mellan dig och tomheten.

Den klentrogne.

Säg en. Säg en. Säg en. Säg en.

Jag svarar.

Ja.

Den klentrogne.

Vad menar du?

Jag svarar.

Nu ror du. Hur känns det?

Den klentrogne.

Jag förstår ingenting.

Jag svarar.

Jag vet. Och nu vet du.

Den klentrogne.

Tack.

Jag svarar.

Låt oss se. Nu när solen är uppe.

Den klentrogne. Kommer den att gå ner?

Jag svarar.

Låt oss se. Nu när solen är uppe.

Den klentrogne.

Det finns en värld som inte är tom och som inte heller jag tillhör. Alltså finns det fler än två världar.

Jag svarar.

Berätta om den här tredje världen.

Den klentrogne.

Två dadlar och två fikon är fyra frukter.

Jag svarar.

Så är det.

Den klentrogne.

Jag blir rädd.

Jag svarar.

Jag blir också rädd.

Den klentrogne.

Du också?

Jag svarar.

Ja.

Den klentrogne.

För att du är människa?

Jag svarar.

Hur känns det?

Den klentrogne.

Det känns tryggt att ro. Det känns tryggt att ro med dig.

Jag svarar.

När du ror är jag med dig.

Den klentrogne.

En hinna är båda. Du är intet men också inte intet. Men du är inte en värld.

Jag svarar.

Jag är inte en värld. Jag är allt. Jag är intet. Jag är med dig.

Den klentrogne.

Jag vet vem jag är. Det tåras i mina ögon.

Jag svarar.

Nu vet jag vem du är. Jag vet ditt namn.

Den klentrogne.

För att jag vet det?

Jag svarar.

Jag är med dig i ditt tvivel. Tomas. Jag älskar dig.

Tomas.

Vi är framme nu. Det är inte ens kväll. Vad vill du göra?

Jag svarar.

Jag vill nog berätta.

Tomas.

Du vill berätta om dig.

Jag svarar.

Vi kan vänta. Solen har inte ens gått ner.

Tomas.

Vi kan vänta men jag tror de väntar på oss. Det är fest. Du är tillbaka.

Jag svarar.

Så mycket har sagts. Folk blir rädda.

Tomas.

De får svara för sig. Dagen har kommit. Det är en glädjens dag. Nu kan jag ro.

Jag svarar.

Vi behöver träffas snart. Jag behöver berätta. Jag berättar för er. Ni berättar för kyrkan och kyrkan berättar för folket. Så får det nog bli även denna gång. Jag har ingenting planerat. Det bara händer. Hela tiden. Sedan är det över. Jag vet inte ens vad som kommer att hända nu. Vad händer?

Tomas.

Du är rädd. Du är människa.

Jag svarar.

Jag är människosonen. Var är mina föräldrar? Jag älskar dem. Får jag säga det till dem? Tänk om de inte vet det?

Tomas.

Det är skrivet så för barnens skull. Det är föräldrarnas ansvar att veta att de är älskade. Barnen slits itu när de inte får hjälp att ha kontakt med sin kärlek.

Jag svarar.

Jag tvivlade en gång. Jag höll på att förlora mig själv.

Tomas.

Du är människa. Nu kommer de. Kom.

Johannes.

Följ med mig. Den här vägen.

Jag svarar.

Nu är vi äntligen samlade igen. Alla. Alla får plats. Jag har något att berätta. Jag kommer att bli hämtad senare men till saken. Av alla världar är vi här. Kära vänner. Det som är försvunnet kan komma åter. Inte som låt oss säga individ men som ”art”. Jag pratar nu om mig själv. Jag är inte som ni fastän människa jag är. Ni må återuppstå som individer en dag och vi ses ju faktiskt här och nu som individer. Mitt ursprung är annorlunda. Den hinna som skiljer oss från intet är jag. Men den är också inte jag. Det här är glädjens tid men också icke. Vi ska skiljas igen. Och återses. Dagen har också kommit men också icke. Allt är. Allt är jag och också icke. Det är svårt och också icke. Låt mig berätta.

Vi är alla ett.

Är jag människosonen? Är jag icke människosonen? Jag vet icke att jag vet. Människorna måste avgöra själva. I sina hjärtan. Ett kärt avgörande. Av kärlek till mig. Jag vet ju det icke. Det är så mycket. Jag har sett allt. Jag är allt. Hjälp mig. Jag ber. Låt mig berätta.

Tomas vet. Det är det första miraklet idag. Gläds. Det finns en hinna som är jag som skiljer intet från allt. Det finns också fikon och andra frukter. Vi älskar dem alla. Är jag ett fikon? Nej. Jag är inte ett fikon. Ändå är jag allt. Allt är alla världar. Och också icke. Låt mig berätta.

Vår skapare skiljde Intet från Allt. Han ensam skiljer dem åt. Och jag är han. Så står det skrivet. Världarna som finns skiljer sig åt i mig. Varje hinna som skiljer två världar åt finns i mig men jag är inte varje värld. Ändå är jag alla världar. Låt mig berätta.

Det finns en berättelse om en värld som människorna trodde var allt. Den var allt de såg så de trodde den var allt. Jag vill lära dem att vänta. Denna värld som de trodde var allt var sprungen ur en hinna. Så är det. Tiden gick och innan den första kvinnan var född kom det sig att denna värld födde en hinna. LYSSNA.

Denna värld kommen ur en hinna födde en hinna. Jag säger det. Låt mig berätta.

När den första kvinnan var född såg människorna hinnan som var kommen ur världen kommen ur en hinna men deras ögon var slutna. Mina vänner. Öppna era ögon. Ni är människorna. Jag älskar er. Låt mig berätta.

Det är svårt för er. Det är svårt för mig. Mycket kommer man säga om mig. Vägled dem. Berätta vad jag sagt. Öppna era ögon.

Mikael.

Vi törstar. Fukta våra strupar.

Jag svarar.

Vad törsta ni efter? Låt mig hjälpa er.

Mikael.

Vet du då icke allt?

Jag svarar.

Ni vet allt. Du vet allt Mikael. Öppna dina ögon. Vad törstar du efter?

Mikael.

Jag trodde det var kunskap. Att jag ville veta. Jag törstar efter kärlek.

Jag svarar.

Är du inte älskad Mikael?

Mikael.

Jag är älskad. Tack.

En girig hade smugit sig in bland de samlade.

Den girige.

Jag vill ha mer.

Jag svarar.

Vad vill du ha? Berätta. Jag vill hjälpa dig.

Den girige.

Jag vet icke. Jag vet. Jag vet att jag vill ha mer.

Jag svarar.

Du lycklige. Du har det du vill ha. Du har mer.

Den girige.

Jag vill känna mig full.

Jag svarar.

Du lycklige. Du är full.

Den girige.

Jag vill känna mig hel.

Jag svarar.

Vad saknas dig? Jag vill hjälpa dig. Hur har du det?

Den girige.

Jag vill inte ha mer. Jag vill vara mig själv.

Jag svarar.

Du var dig själv. Vad hände? Hur kan jag hjälpa dig? Berätta. Vad hände?

Den girige.

Jag hoppades. Men det var efteråt. Jag vet inte vad som hände innan.

Jag svarar.

Öppna dina ögon.

Den girige.

Jag är ingen annan.

Jag svarar.

Jag gläds. Jag hör årornas dans.

Den girige.

Berätta. Hur kan jag hjälpa folket?

Jag svarar.

Ja.

En rik hade smugit sig in bland de samlade.

Den rike.

Vad glad jag blir. Jag kan hjälpa dig. Jag har medel.

Jag svarar.

Ro.

Den rike.

Tack.

Sara.

Vad är min uppgift?

Jag svarar.

Sara. Att vara älskad.

Sara.

Jag ska även hjälpa kvinnor och män med detta.

Jag svarar.

Jag klarar det icke. Allt lidande. (Faller bort från sig själv för ett ögonblick. Hör plötsligt frånvaron av ljudet av årornas arbete i vattnet. Mina ögonlock vilar. Mina ögon är slutna. Jag öppnar mina ögon.)

Mina vänner. Jag vill berätta. Jag klarar det. Jag vill liksom den girige vara hel. Jag är hel. Men jag stängde mina ögon för lidandet. Jag stängde mina ögon för mig själv. Jag höll på att förlora mig själv. Jag trodde inte jag klarade det. Jag trodde inte jag var mig själv. Jag är mig själv. Jag och den girige är ett och detsamma. Vi är oss själva. Vi möter svårigheter. Jag vill berätta.

Alla barn som lider är hinnan som skiljer oss från Intet. Att stänga ögonen för dem är alltid en möjlighet. Arbetet att ta sig tillbaka från Intet är också en möjlighet. Den heter försoning. Jag vill berätta.

Ingen kan följa med mig dit där jag ska gå. Jag ensam bär världens lidande. Glädjens budskap är att du kan öppna dina ögon. Rut. Se på mig. Öppna dina ögon.

Rut (gråter av glädje.)

Jag kan inte följa med dig dit där du ska gå. Jag är redan där.

Jag svarar.

Tack.

(Folk har börjat strömma till.)

Jag säger.

Hör upp!

Jag ber.

Låt mig berätta.

Där borta. Där vi inte finns.

Där finns jag.

Också där jag inte finns finns jag. Så är det. Så är det skrivet. Och också inte. Låt mig berätta.

Barnens lidande faller genom molnen. Från generation till generation. Låt mig berätta.

Min kropp finns inte. Den är genomstungen av alla pilar som plågat barn. Ingen del av min kropp är missad. Från alla håll och överallt är den genomstungen av dessa pilar. Övre matematik faller som ett raster över mig och lämnar ingenting kvar. Ändå är jag allt. Låt mig berätta.

Överallt och hela tiden. Och sedan är det slut. Låt mig berätta.

Sigrid.

Kan du inte bara vara tyst?! Du är en vanlig människa. Som jag. Kom ned till oss och deltag i gemenskapen.

(Folkmassan mullrar.)

Jag säger.

Jag ber.

Sigrid har öppnat sina ögon. Lyssna till henne.

Peter.

Vem är du egentligen? Säg oss ditt namn!

Jag svarar.

Jag är du, Peter, och jag är även du, Sigrid. Vi är alla ett. Min namn finns i ditt hjärta, Peter. Min namn finns i ditt hjärta, Sigrid. Låt mig berätta.

Sigrid.

Peter. Om du kastar den första stenen så kastar jag den andra. Så kan vi få tyst på honom.

Matthias.

Jag kastar den tredje!

Peter.

Kan vi inte låta honom svara?

Sigrid.

(Har redan en sten i handen och kastar den mot mig och träffar mitt huvud.)

Matthias.

(Kramar häftigt sin sten i handen.)

Jag säger.

Matthias!

Matthias.

Jag undrar också vad du heter. Leker du med oss? Säg oss ditt namn!

Jag svarar.

Jag älskar dig Matthias. Jag kommer alltid att älska dig.

Sigrid.

Matthias, ge mig din sten. (Matthias räcker över sin sten till Sigrid och Sigrid kastar den och träffar mig återigen i huvudet.)

Jag säger.

Jag älskar dig Sigrid. Jag kommer alltid att älska dig.

Peter.

Men säg då för vår skapares skull vad du heter! Du blöder. Vad är det med dig?

(Jag reser mig upp och ser en vänligt vinkade hand i folkmassan.)

Jag svarar.

Kan du inte se vem jag är, Peter? Se in i ditt hjärta eller ge Sigrid din sten. Det är vad du väljer nu som avgör ditt öde. Inte mitt. Det här handlar inte om mig. Peter. Det här handlar om dig. Vad ser du i ditt hjärta? Öppna dina ögon och se in i ditt hjärta.

Peter.

Jag kan inte.

Jag svarar.

Jag vet. Jag är med dig.

(Folkmassan skingras.)

Peter.

Jag vet vem du är. Jag vet ditt namn.

Jag svarar.

Tack.

Abstract

This is an attempt to axiomatise the natural laws. Note especially axiom 4, which is expressed in third order predicate logic, and which permits a solution to the problem of causation in nature without stating that “everything has a cause”. The undefined term “difference” constitutes the basic element and each difference is postulated to have an exact position and to have a discrete cause. The set of causes belonging to a natural set of dimensions is defined as a law. This means that a natural law is determined by the discrete causes tied to a natural set of dimensions. A law is defined as “defined” in a point if a difference there has a cause. Given that there is a point for which the law is not defined it is shown that a difference is caused that connects two points in two separate sets of dimensions.

Keywords

Natural laws

Axiomatisation

Causality

Objects

1. Undefined terms

1. ρ

2. σ

3. Difference

4. Dimension

5. Relation

6. Element

7. Cause

8. Point

9. Belongs to

10.Existence

2. Initial definitions

a set = df A specific existence of elements (in this extraction defined by occurrence within brackets ({})).

a complex of dimensions = a field of dimensions = df A set of dimensions.

D = df A specific and limited set of dimensions.

π = df The cause of ρ on σ.

θ = {σ, ρ, π} = df

1. A specific π that causes a specific ρ on a specific σ,

2. the specific ρ that is caused by the specific π in 1. and

3. the specific σ mentioned in 1.

Dkm = df A specific and limited field of dimensions; {dk, dk+1, …, dm}, in which d is a separate dimension and Dkm contains m-k+1 dimensions.

form = df A specific set of relations.

Ξ = df The form of θ.

elements of relation = df Parts of a structure of relations necessary to define a form.

Π, Ρ and Σ = df The elements of relation of Ξ; where Π represents the relations of π, Ρ the relations of ρ and Σ the relations of σ.

3. Axioms

Axiom 1: ρ is a difference

Axiom 2: σ is a difference

Axiom 3: ρ belongs to Dkm, a specific and limited field of dimensions

Axiom 4: In all points X belonging to an arbitrary D, Ξ is true.

4. The object Ω

Ω = df

1. {ρ1, ρ2, …, ρi},

2. in which each and every ρx (1 ≤ x ≤ i) constitutes a difference towards {ρ1, ρ2, …, ρx-1}, and where

3. ρx+1 constitutes a difference towards {ρ1, ρ2, …, ρx-1, ρx}.

5. π:s relation to D

θ implicates an unique cause π to each and every ρ. For a specific and limited field of dimensions Dkm therefore, a precise set of causes λ is tied to included ρ. This specific set causes the total set of ρ in Dkm. Each and every ρ in Dkm therefore can be explained with the set λ. Why ρx+1, for instance, is answered with πx.

Definition of the law λ

λ = df {π0, π1, …, πq}, in which each and every πx causes a ρx+1 belonging to the set {ρ1, ρ2, …,ρq,ρq+1} which constitutes the total amount ρ in a specific and limited field of dimensions (Dkm).

From the definition above follows theorem 5 and theorem 6.

Theorem 1: (Not part of this compilation.)

Theorem 2: (Not part of this compilation.)

Theorem 3: (Not part of this compilation.)

Theorem 4: (Not part of this compilation.)

Theorem 5: λkm causes all ρ in Dkm.

Theorem 6: Every ρ caused by a certain law λx exists in a limited and specific complex of dimensions Dx.

6. Inter-relations of laws λ

Definition of Dn

Dn = df The field of dimensions {d1, d2, …, df, …, dg, …, dn-1, dn},1≤f ≤g≤n that contains;

1. all ρx belonging to Dfg,

2. all ρy that can form Ω for ρx and

3. all ρz that ρx can constitute Ω for.

Definition of Λ of Dn

Λ = df {λ1, λ2, …, λP}, where Ρ is the total amount of laws applying in Dn and where {λ1, λ2, …, λP} causes all ρ belonging to Dn.

Another definition concludes this section:

initiating difference = df σ

7. Definition of “λ defined in a point X0”

With Λ and its part-laws λ each and every difference related to Ω (ρ) has a cause π belonging to Λ. Assume a point X0 belonging to Dkm belonging to Dn. What “λkm is defined in X0“ means is defined below.

Definition of λ defined

λkm is defined in a point X0 belonging to Dkm = df θ is true in X0.

Theorem 7: If λkm is defined in X0, Λ is defined in X0

Theorem 8: If Λ is defined in X0, λkm is defined in X0

A special case is at hand when for a point X0 holds {¬σ, ¬ρ, ¬π}. Is in this case λkm defined in X0? Since λkm does not exist in X0 (¬π is true and π is λ:s representative in X0), λkm is neither defined nor not defined in X0. Thus the next theorem applies:

Theorem 9: If for a point X0 holds {¬σ, ¬ρ, ¬π} λkm for the point is neither defined nor not defined.

Before going further some new concepts are introduced:

effect = df ρ

a point of effect = df A point X in which ρ is true.

From the two definitions above follows:

Theorem 10: In a point of effect θ is true.

8. Beyond θ

Either the state of things is such that it is not possible that θ does not apply in each point where π apply, or it is not impossible. If the latter is the case something not of Λ bound can emerge in a point. Arbitrariness though, in that case, is not imminent, nor chance, due to axiom 4: “In all points X belonging to an arbitrary D, Ξ is true” (Ξ = df The form of θ). This implies that if a law for a point is defined in that point Ξapply and if the law is not defined Ξapply:

Theorem 11: Ξ is true in all points X0 whether or not λ(X0) is defined.

Ξ,”the form of θ”, does not include chance because the form implicates a cause to each difference. Therefore the following is valid:

Theorem 12: It is not true for any point that effect can occur by chance.

9. Derivation and definition of ρ’ and ~ρ

Λ not defined in X0

Assume Λ is not defined in a pointX0. This implicates according to the definition of ”λ defined” that θ is not true in X0. For X0 then the following is true:

(1) ¬θ

θ has three elements for which thus apply “not”:

(2) ¬{σ, ρ, π}

(2) implicates that at least one element of θ is negated:

Theorem 13: ¬θ ⇒ i) {¬σ, ρ, π}∨ ii) {σ, ¬ρ, π}∨ iii) {σ, ρ, ¬π}∨ iv) {¬σ, ¬ρ, π} ∨ v) {¬σ, ρ, ¬π}∨ vi) {σ, ¬ρ, ¬π} ∨ vii) {¬σ, ¬ρ, ¬π}

According to theorem 9 Λ is neither defined nor not defined in a point X0 where vii) is true, therefore vii) is not true in X0.

Again ¬π implicates a cause-less difference [iii) and v)] and also a cause-less negation of difference [vi)]. Furthermore ¬σ implicates that a cause of a difference has emerged at random [i)] respectively a cause of a negated difference emerging at random [iv)]. When a cause-less difference or negation of difference is equal to chance i), iii)-vi) implicates chance. Since axiom 4, by theorem 12, does not permit chance i), iii)-vi) are not true in X0. ¬ρ finally implicates negation of difference [ii)].

¬θ then implicates seven alternatives of which six are not possible. Then the seventh, ii) {σ, ¬ρ, π}, is true:

Theorem 14: If Λ is not defined in a point X0 {σ, ¬ρ, π} is true in that point.

10. Of Ρ in X0 where Λ is not defined

Theorem 14, though, does not show how Ξ:s elements of relation are fulfilled when it is lacking a fulfilment of Ρ. Axiom 4 implicates that Ρ is fulfilled in X0. Thus Ρ is fulfilled in X0.

Theorem 15: If Λ is not defined in a point X0 then holds for X0: {σ, ¬ρ, π} ∧ Ρ is fulfilled.

Ρ is not fulfilled by the ρ that is negated (ρ), nor by the negation of it (¬ρ). That which fulfils Ρ in X0 can be called ρ’.

Definition of ρ‘: ρ‘ = df That which fulfils Ρ in a point X0 for which Λ is not defined.

11. Dimensionality

In X0 ¬ρ is true. Since X0∈Dn ρ’ can not belong to Dn, nor is it possible that the point which ρ’ belongs to, belongs to Dn.

Theorem 16: The point that ρ‘ belongs to, does not belong to Dn.

Definition of X’0 = df The point that ρ‘ belongs to.

Here a hypothesis will be introduced, in which it is assumed that ρ’ exists in the dimensions Dn symbolises with the addition of some more, separating it from Dn:

Hypothesis 1: ρ‘ exists in a complex of dimensions with the n dimensions of Dn plus ω numbers of dimensions, ω∈N, ω>0.

Definition of D’: D’ = df The complex of dimensions that ρ‘ belongs to.

Theorem 17: Dn ∈ D’.

12. New laws

Λ does not apply in X0. In spite of that ρ’ is caused for X0 (in X’0). With this, one could say that Λ’ determines ρ’. The specific law that applies in X0′ can be called λ’1. Also π did not cause ρ’. The cause of ρ’ can be called π’.

Definition of π’: π‘ = df The cause of ρ’.

Definition of λ‘1: λ‘1 = df The law that the cause of ρ‘ belongs to.

Definition of Λ‘: Λ‘ = df The law-domain that contains λ‘1.

13. The cause of ρ’

Since ρ’ does not belong to Dn it cannot exist in X0. Therefore there are two points to be considered though they are connected. For the pair of points X0-X0′ holds:

#1 {σ, ¬ρ, ρ’, π}

σandπ on the other hand cannot belong to X’0, since they belong to Dn.

In X’0 there is ρ’. According to axiom 4 in X0′ there also has to be more elements. Axiom 4 states that the cause and condition of effect have to be found in the point of effect. Therefore cause and condition of effect is part of #1. Since only ¬ρ is not occupied as an element of relation it has the quality of the two missing elements of X0′. Thus ¬ρ is part of X0′. For not violating logical rules of dimensions, namely that what is part of Dn cannot be identical to that which is part of D’ ≠ Dn, ¬ρ in Dn is not identical to that of D’. ¬ρ in X0′ can be called ~ρ (“denied” ρ).

14. ~ρ as a set

Because π’ and ~ρ are elements, not for instance numbers, the relation between the two can be formulated as a relation between sets. Then the one is an element of the other. Since π’ definitely is one:

Definition of ~ρ: ~ρ = df The representation of ¬ρ in X’0

Theorem 18: In X’0 ~ρ is cause and condition of ρ‘.

Theorem 19: (Not part of this compilation).

Theorem 20: σ‘ ∈ ~ρ

Theorem 21 : π‘ ∈ ~ρ

Definition of σ‘: σ‘ = df What fulfils the relations of Σ in X’0

Therefore:

X0: {σ, ¬ρ, π}

X’0: {σ’, ρ’, π’}

Theorem 22: (Not part of this compilation.)

Theorem 23: (Not part of this compilation.)

Theorem 24: (Not part of this compilation.)

Theorem 25: (Not part of this compilation.)

Theorem 26: (Not part of this compilation.)

Theorem 27: (Not part of this compilation.)

Finally a theorem that sums up some aspects of the theory so far:

Theorem 28: If Λ is not defined in a point X0 {σ, ~ρ, ρ‘, π} is true.

15. The concept Θ

If Λ is not defined in a point X0 belonging to Dn, ΡforX0 is shifted to D’, a complex of dimensions separated from Dn. Ρ in D’ is called ρ’. This implicates an existence of something with association to ¬ρ, ~ρ. The cause of ρ’, π’, in turn, belongs to ~ρ.

For X0-X’0 holds according to theorem 28: {σ, ~ρ, ρ’, π}. In a point X’1, separated from X’0, and belonging to D’, the case is: {σ, π, ρ}, that is, θ. Between Dn and D’ {σ, ~ρ, ρ’, π} is true, a state of facts below symbolised Θ.

Definition of Θ: Θ = df {σ, ~ρ, ρ’, π} .

That Θ can be true is the result of the present study.

Theorem 29: (Not part of this compilation.)

Theorem 30: (Not part of this compilation.)

Theorem 31: (Not part of this compilation.)

16. Axiom(s) of existence

Axiom of existence 1: There is at least one point for which Θ is true.

17. Conclusion

Given this extraction something exists in two separate sets of dimensions. Extrapolating this finding we have a new perspective on quantum entanglement (Bub 2020). If a set of quantum particles pair wise are joined by what has been labelled “Θ:s” they would be entangled. It would also be interesting to investigate “interfaces” between separate sets of things (Gamper 2017) using the concept of “Θ“.

References

Bub, Jeffrey, “Quantum Entanglement and Information”, The Stanford Encyclopedia of Philosophy (Summer 2020 Edition), Edward N. Zalta (ed.), URL = <https://plato.stanford.edu/archives/sum2020/entries/qt-entangle/>

Gamper, J. On a Loophole in Causal Closure. Philosophia 45, 631–636 (2017). https://doi.org/10.1007/s11406-016-9791-y

Abstract

This dialogue turns into a discussion between three people. The interlocutors are Socrates, Jeito and finally also Plato. The dimensions of Time, Space and Person are occasionally transgressed. The conclusion is that information seems to be unidirectional concerning life and death.

Jeito. I have been waiting a long time to meet you. Finally. How are you?

Socrates. I don’t know. Should I?

Jeito. Sorry. You hear me. Do you see me?

Socrates. I don’t think so. Who are you?

Jeito. Sorry. I’m Jeito. You’re Socrates.

Socrates. Yes. But could you please answer my question?

Jeito. I’m searching for wisdom. I have been learning about myself for over thirty years.

Socrates. That’s good. What have you learned?

Jeito. That it’s worse than I thought. And better.

Socrates. I like that. How can you be alive? Don’t they kill you for wisdom where you come from?

Jeito. …

Socrates. Okay. What more?

Jeito. Now it’s your turn. Please.

Socrates. I love my wife. She’s dead now. You cannot satisfy the gods. What more? You can discuss after death. Obviously. Friendship is important. You can see further than you think. What more? Knowledge starts with knowing yourself. Plato didn’t believe me. I don’t know. Can you continue?

Jeito. We’re all one.

Socrates. You learned that from inspection?

Jeito. No. I was told that.

Socrates. Thought so. What else?

Jeito. No man is an island.

Socrates. Come on now!

Jeito. I project my own shit on others.

Socrates. That’s better. More?

Jeito. I’m angry as hell.

Socrates. More?

Jeito. What do you care?

Socrates. Fair point. But tell me.

Jeito. I’m here talking to you. That’s a miracle!

Socrates. Really? It’s just how things are. You see it yourself. Through yourself. By looking at yourself. The question is what we learn from it. The learning is the miracle. Have you learned anything?

Jeito. That we are allowed to learn?

That’s a fact. What do you learn from it?

Jeito. We are free?

Socrates. That is also a fact. What do you learn from it?

Jeito. I get a bit scared.

Socrates. That’s a fact. What do you learn from it?

Jeito. That freedom is scary. You have said that, haven’t you?

Socrates. I can’t remember everything I’ve said. What are you doing here?

Jeito. I don’t remember.

Socrates. I think you just now used your freedom. Was it scary?

Jeito. No. Can I ask you something else?

Socrates. By all means. Welcome to ask whatever you want.

Jeito. Okay. Thanks. Do you think you can find all knowledge inside yourself?

Socrates. Why not?

Jeito. Can I find all knowledge inside myself?

Socrates. That’s the same question.

Jeito. All men can find all knowledge inside themselves?

Socrates. All humans can do it. Given reasonable circumstances. Do you disagree?

Jeito. No. I think I understand your point. Is there a certain age we are talking about?

Socrates. You make me laugh. I’m actually angry. Really nice feeling. Please, ask something.

Jeito. Are we in God now?

Socrates. Who?

Jeito. Are we in God now?

Socrates. Which one?

Jeito. There are more than one God?

Socrates. Are there any?

Jeito. Where are we, do you think?

Socrates. How do you define any God?

Jeito. Fair question. Can you help me?

Socrates. We’re all alone. Won’t you say?

Jeito. So. We all have the same God or there is no God?

Socrates. Is there a God?

Jeito. Can we ask someone else?

Socrates. We could try. I don’t know how, though.

Jeito. Hello! Is there anybody out there? Hello! Is there anybody in here?

Plato. You threw away all my books!

Jeito. I did. I needed to.

Socrates. Hey there, my old friend. How are you?

Plato. Am I invited? To what? By whom? What is this? How do I know that that man had thrown away my books? I’m fine, thanks? How are you?

Socrates. It’s all a blur. We where trying to clear these things out when you answered our prayers. We need help. I’ll try to find a suitable question. …. What do you experience, Plato?

Plato. Friendship.

Socrates. Jeito?

Jeito. Anxiety.

Socrates. Okay. I experience a feeling of responsibility. So. What do we learn from this? …. What do we know considering this? Anything?

Jeito. We are somewhere. We have contact.

Socrates. What is contact?

Plato. Our words matters. They are meaningful. We affect one another.

Socrates. What do we learn from that?

Plato. We are not the same. We’re individuals.

Jeito. We’re subjects?

Plato. Yes. We’re different but connected.

Socrates. So. We have learned that our experiences tell us that we are separate and connected. And that we are somewhere. And the specific experiences are feelings of anxiety, friendship and responsibility?

Jeito. Yes.

Plato. Yes. So. Where are we? And why? How did we come here?

Socrates. Is it okay that I take the lead here? I’m still feeling responsible.

Plato. Please.

Jeito. Yes. That’s fine with me.

Socrates. Plato. Do you see anything?

Plato. Can’t say I do. I have images. But I cannot say I see anything. Hard to explain.

Socrates. Yes. Let’s carry on. …. What does it matter where, why, how? Anyone?

Plato. Yes. Would it change anything? Probably not. It is how it is. What is this language, by the way?

Jeito. It’s some kind of language but we don’t talk it. We communicate in some way but not as in “talking” talking. Do we even have mouths? Or ears? Or hands? For me the language is English. What about you, Socrates?

Socrates. It’s a blur. But the actual language. Is it even me talking. I don’t know. How is it for you, Plato?

Plato. I suddenly remember things. The clothing people had. Smells. Fresh air coming in from the sea. Grapes. Walks. My hand gesturing. I do communicate these things now. But how, I don’t know. I don’t think I like these questions. But I like you two. We’re almost a crowd. Aren’t we?

Socrates. If we go. Where do we go? If I go. Where do I go? Can I go? Anywhere? It doesn’t feel like it. How free am I? How free are we? It’s like exploring a cave that you cannot escape?

Plato. Responsibility? Someone? Where is the “panic button”? I’d like that sea breeze.

Jeito. ….

Plato. ….

Socrates. …. I’m not so sure now. Give me a minute. …. Everyone is gone?

Plato. Excuse me?

Socrates. Okay. That was funny. On me. …. We are here. Some others may be somewhere else. …. I’m thinking of gods. Are we back where it all started? Will it start all over again? … I seem to have difficulties finding the right question or the right questions.

Jeito. Okay. Could we try shifting focus? A difference between you two and me is that I haven’t, to my knowledge, died yet. Perhaps this is the chance to tell the people something about the afterlife?

Plato. Nice try! Haven’t we concluded that we don’t know shit? What’s to tell? That you met two dead guys that couldn’t tell you nothing.

Socrates. Give me a moment! Okay? …. Perhaps you are not dead but what guarantees that you will be able to go back? Your life isn’t here? Am I right?

Jeito. Busted! Kidding. I hear my cat doing her thing behind me. I’m alive. But then again I don’t know about the afterlife. It’s up to you guys.

Socrates. Do I remember anything about it? How could I? Sorry. When you’re dead you are dead. I don’t know about this state.

Plato. Agree. But Jeito, surely you are almost dead? Otherwise, how could we have this nice talk?

Socrates. Isn’t it either or? Jeito cannot be both. And we cannot go back?

Plato. I would say that he is dead. He’s exactly like us. Or?

Socrates. Who could tell?

Jeito. Let’s spin this around. I’ll go back to the cat and check whether I still can have connection with you two. Are you with me?

Socrates. Whatever.

Plato. I know you are after me. Don’t try to trick me! I’ll haunt you.

Jeito. See you soon.

…

Socrates. What have you learned?

Plato. Thank you.

Jeito. I think, that we are all the same but different.

Johan Gamper. (2024). Causal Principles in Material Constitution: A Philosophical Inquiry into the Composition of Objects. Qeios. doi:10.32388/H2B7NA.2. https://www.qeios.com/read/H2B7NA.2

Johan Gamper. (2023). Mileva — a Dialogue About General Relativity as Regional. Qeios. doi:10.32388/6I9WNV. https://www.qeios.com/read/6I9WNV

Abstract

In this dialogue Otto K. and The Professor talk about how experiences from war can affect subjects over generations.

Session 1

The Professor. I’m right.

Otto K.. I’m sure you are.

The Professor. I’m right. So that you know.

Otto K.. Yes. Can you tell me a bit about your upbringing?

The Professor. Why?

Otto K.. So I get to know you a bit. That’s a way for me to understand the reasons you are here more in a context. You mentioned in the booking that you wanted to talk with someone from outside the situation you are in. We can start from that end if you like. In that case, can you tell me something about the situation you want somebody “from the outside” to take part of?

The Professor. Why am I here again?

Otto K.. Yes. You have booked an appointment to me as a psychotherapist for help with that situation.

The Professor. Really?

Otto K.. Yes. You were here last Tuesday at a quarter to seven in the evening. You talked to my assistant and insisted to pay in advance.

The Professor. All right, then. I forget sometimes. Lucky it was in my calendar. So, what is this situation that you talk about?

Otto K.. Yes. Why don’t you tell me in your own words? Perhaps from the beginning?

The Professor. … Now I remember. It’s an ongoing thing. For years. My wife thinks I should back off. It’s stupid really. It reminds me of my father.

Otto K.. Yes?

The Professor. I wanted to do things my way and he thought I should do them his way. Stupid really. My or his way. It was always the small things. Never big things. When I said what school I wanted to go to he just said, “okey”. But when I wanted to change the tire on my bike. “You’re doing it the wrong way”, he would tell me. Just like that.

Otto K.. So, what’s the resemblance with the situation you are here for?

The Professor. It’s awkward, really. I tend to tell students that they are doing it wrong, the one way or the other. It’s like a reflex. Then, when I check it, I’m usually right. But there have been complaints.

Otto K.. So you are usually right but not always. What do you do when you notice that they are right and you are wrong?

The Professor. Can’t say that that has happened but they’re not wrong either. It depends.

Otto K.. And you have a hard time admitting it?

The Professor. Guess so. Yes. But I don’t think it’s a big deal.

Otto K.. Why not?

The Professor. Shit happens. Go on with your life.

Otto K.. What did your father work with? What was his profession?

The Professor. He’s alive. He was and is rich. “You have to do what’s right.” That’s what he always said.

Otto K.. Are you doing what’s right?

The Professor. You mean in those situations?

Otto K.. Yes.

The Professor. I’m more theoretically oriented. Right or wrong. There’s always two sides. Why do you ask?

Otto K.. Always? Are there always two sides?

The Professor. What are you trying with?

Otto K.. To help you.

The Professor. You cannot.

Otto K.. Why are you here then?

The Professor. It was in my calendar. Didn’t I tell you?

Otto K.. You did. So, if there’s always two sides, I cannot help you and I can?

The Professor. Guess so. Can we talk about something else now?

Otto K.. ?

The Professor. Do you like your job?

Otto K.. Yes. What I’m doing now. Yes, I like it.

The Professor. Do you like yourself?

Otto K.. Enough to do what’s right.

The Professor. I guess that goes for the two of us. But to always do what’s right at work. No. I cannot do that.

Otto K.. Perhaps they are linked?

The Professor. ?

Otto K.. Perhaps.

The Professor. …

Otto K.. I’m just saying.

The Professor. It goes way back. To the Celts. I have to go now. I think I’ll book another appointment.

Otto K.. Alright then. Perhaps we will see each other again. Buy. [They shake hands.]

Session 2

Otto K.. Welcome back.

The Professor. Thank you.

Otto K.. You mentioned to my assistant something about the last session. That you perhaps wanted to talk about last time we met?

The Professor. Yes. Money doesn’t come from nothing. It’s do or die. And we survived. I called my father. He’s well but you cannot ask him anything. He simply doesn’t answer.

Otto K.. Are you telling me that a man’s doings have reasons that goes beyond him?

The Professor. If the Celts hadn’t done what they did I wouldn’t be here.

Otto K.. Yes. And …?

The Professor. And so on and so forth. If my father hadn’t done what he did, I wouldn’t be here.

Otto K.. So you are home free then, to go on bullying with a clean conscience?

The Professor. …

Otto K.. …

The Professor. Who do you think you are? Your conscience is clean as fresh snow?

Otto K.. That would be nice.

The Professor. This is bullshit! I want my money back!

Otto K.. [Puts the requested amount of money on the table between them.] The customer is always right.

The Professor. All I wanted to say was that some of the things we do comes from our background.

Otto K.. Can you tell me a little about it?

The Professor. Busted! … Yes. I can and will. I’m sorry for my outburst. Would you take the money back? I believe they are yours.

Otto K.. So we continue then?

The Professor. Thank you. I had a harsh upbringing. Wasn’t allowed to do the wrong thing but it wasn’t that easy to know what those things meant. I’ve spent a career to find out. In the details, that is, not morally. Mathematics wasn’t my thing so I turned to set theory. It’s part of philosophy but only concerns the details and how they are related. In my world it’s as exact as it gets. Nothing “fuzzy” about it but I know there are other views.

The students I tend to “bully”, as you phrased it, don’t take it seriously enough.

Otto K.. How do you know?

The Professor. I’ve been teaching for over four decades so I think I can tell.

Otto K.. I don’t question that. But how can you know?

The Professor. Know what?

Otto K.. That they don’t take it seriously enough.

The Professor. Teaching is a handicraft. You learn it from doing.

Otto K.. …

The Professor. So, you think you’re a philosopher. Interesting. For how many years had you been teaching philosophy? I don’t recall. Help me?

Otto K.. We’re finished here. You know your way out. Please come back as soon as you feel the need to.

The Professor. I don’t think that was funny. What are you up to now? Did I touch a tender spot?

Otto K.. I will not explain. Just leave.

The Professor. …

Otto K.. [Presses the alarm button.]

[A security guard enters.]

The security guard. How can I help you? What’s happening?

Otto K.. We’re finished here. The patient refuses to leave.

The security guard. Okay sir. We have to leave now. The doctor must take care of his next patient.

The Professor. [Picks up the small round table in front of him and swings it towards Otto K.].

Otto K.. [Manages to avoid the table and it hits the security guard hard in the head.]

The Professor. [Runs out of the office.]

[The security guard recovers quickly without injuries. The flat side of the table didn’t even give him a black eye.]

Session 3

The Professor. I’m so grateful that you accepted to have me back. I asked your assistant about the security guard and got to know that he was okay. I was so relieved. I usually don’t go around hitting people. I’ve been thinking about it and have had some, I believe, flashbacks about being hit and violence. I don’t know. I may be a monster.

Otto K.. Have you hit anyone, like you did last time, before?

The Professor. No. Never. In school I got into some fights but never as an adult.

Otto K.. So, what do you think happened? You have been thinking about it.

The Professor. It’s all a blur, really.

Otto K.. Okay. Monsters usually show themselves much more early in life. I don’t believe you’re a monster. Do you remember any of those flashbacks you mentioned? They were pictures?

The Professor. I think I saw my father suddenly hit me at dinner.

Otto K.. Could that have happened?

The Professor. Yes. I think so, yes. He could slap me if I said something wrong.

Otto K.. Okay. So you tried to hit me when the security guard was about to show you out of my office. Could it be that I had said something that provoked you?

The Professor. You threw me out! What did you …. Sorry! I got carried away. Again.

Otto K.. Yes. Do you think we can continue? Do you know yourself that much? I think you can lose it any minute. What do you say?

The Professor. Perhaps it is safer that I try something else, or, someone else?

Otto K.. I agree. You are not a monster but you have some issues that we have reached but that we cannot in a safe way come past?

The Professor. Bye then.

Otto K.. [Reaches out his hand and they shake hands.] Goodbye.